Soundtrack of a life

Musik är länken till evigheten, säger Valerie Solti, änka efter demondirigenten Georg Solti. Georg, ungersk jude på flykt undan nazisterna, härdades av ett hårt liv. Han arbetade oförtrutet, trots hårt motstånd slutade han aldrig kämpa - och höll hela tiden sin dröm levande inom sig: att få analysera, tolka, förmedla, medskapa, få människor att uppleva detta gåtfulla språk som kallas musik. Och han lyckades - sällan har Wagner och Mahler och Brahms och Mozart klingat så levande och så närvarande. Det är som om tonerna skapas just när man lyssnar, som om tilltalet föddes just i detta ögonblick. Mozart avled för över 200 år sedan, men han lever ändå i sina toner och tilltalar just i denna stund säkert hundratusentals människor världen över. Och säkert finns det minst ett hundratal som just i denna minut överväldigas av de mäktiga klock-klangerna i Mahlers andra symfoni. Och alldeles säkert finns det någon som just i detta nu känner kraften i Beethovens femma. Det är väl evigt liv, om något.

Dirigentpinnen glöder när Solti dirigerar
- och de döda mästarna kommer till liv.

Min yngsta dotter sitter i soffan och tittar på något slags katastroffilm - världen går under, hjältarna kämpar för att hindra det rusande rymdskeppet från att krocka med en gigantisk meteorit. Pukorna mullrar och kontrabasarna sjunger en hotfull, olycksbådande sång. Musiken signalerar att undergången är nära. Plötsligt klingar en flöjt och även om man inte tittar på filmen, förstår man omedelbart att rymdskeppet nog i allra sista sekunden kommer att lyckas styra undan från meteoriten. Segern är inom räckhåll - det hörs i musiken. Och mycket riktigt, några minuter senare hörs fridfulla harpackord och flöjten jublar. Rymdskeppet klarade sig och livet går vidare.

Charlie Chaplin komponerade musik
 till många av sina filmer.

Det är ju så det skulle vara: livet skulle ackompanjeras av musik - precis som i en film. Filmen om vårt liv. Jag undrar om inte det är just det människor längtar efter, att få sina liv ackompanjerade. Det är därför de går omkring med lurar, ständigt lyssnande. Jag har prövat några gånger - och plötsligt blir jag huvudpersonen i filmen om mitt liv. Det blir en närvaro och en styrka som inte finns i tystnaden. Livstemperaturen stiger och man känner sig mäktig och kraftfull och det känns som att man har livet i sin hand.

Jag återkommer i detta ämne imorgon - men avslutar med en av de riktigt stora mästarna: Charlie Chaplin. Det berömda dansnumret i Moderna Tider. Musiken har han komponerat själv och den påhittade "texten" som han sjunger sedan hans manschett med verserna flugit all världens väg i början av sekvensen.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner