Optimisten, pessimisten och realisten

Vem är mest realistisk - den som är optimist eller den som är pessimist? Eller har verklighetsförankring inget att göra med om man är positiv eller negativ?

Det optimistiska, det pessimistiska och det realistiska hjärtat.
De båda första så förenklade - det tredje just så komplicerat som verkligheten är.

Jag läste en gång i en bok att en människa är som allra mest realistisk när han/hon är deprimerad. En icke-deprimerad person har en massa livslögner och försvar som blockerar den sanna bilden av det egna jaget. En deprimerad person däremot har en avskalad och naken bild av sig själv - avklädd alla skymmande önskedrömmar, livsmål och framtidsvisioner, påstod bokens författare.

Jag minns att jag verkligen studsade när jag läste detta. Kan det verkligen vara så? Jag tror inte det. Jag tror faktiskt att den författaren har gjort en rejäl felbedömning, en ödesdiger förenkling och en korkad sammanblandning av begreppen "deprimerad" och "pessimistisk". Tvärtom tror jag att en deprimerad person får oerhört mycket svårare att klara av verkligheten. En deprimerad person får mindre gjort än en som inte är det - man behöver nämligen sina livslögner och försvar och framtidsvisioner för att orka kämpa sig fram i livet. Att däremot hemfalla åt grubblerier över sin oförmåga och sina tillkortakommanden, tar mycket energi och leder till sorg och passivitet.

Teletubbies - de glada upptågen blir till slut olidligt tråkiga.
Man längtar efter att någon av tubbiesarna ska blir riktigt urförbannad
och börja slåss och gorma...
 

Med detta vill jag absolut inte komma med några glada tillrop om att "tänka positivt" som trendnissarna och må-bra-profeterna brukar göra. Tvärtom tycker jag att ett visst mått av pessimism är av godo. Att vara ständigt uppåt till sinnes och alltid se allt från den ljusa sidan är bara en kurragömmalek med livet, anser jag. Ett infantilt strutsbeteende som faktiskt kan skada andra och dessutom hindra människor från att utveckla medkänsla och empati. Dessutom tror jag att det är ett spel - inget människoliv är bara ljust. Ingen glädje alldeles ogrumlad. Ingen skönhet utan fläck. Ingen seger utan offer.

Gör som strutsen - titta inte!

Jag är bara ute efter att nyansera bilden. Jag gillar gråskalor mycket mer än svart/vitt. Ett musikstycke som bara är glatt och går i dur hela tiden, orkar ingen lyssna på i längden. En film som bara skildrar glada människor i en idyll blir urtråkig - man riktigt längtar efter den galne mannen med yxan eller den förfärliga jordbävningen. En bok som bara berättar om hur trevligt allting är, vill iallafall inte jag läsa. Och, faktiskt, en människa som bara ler och hela tiden pratar om hur bra allting är, blir faktiskt jobbig att umgås med. Naturligtvis gäller motsatsen också. En person som bara klagar och gnäller är lika olidlig som den som bara skrattar och skämtar.

Frédéric Chopin gillade moll allra bäst.

Fast eftersom jag är en inbiten pessimist, föredrar jag nog gnällspiken framför skämtaren ändå. Och absolut det sorgliga musikstycket som bara tuggar på i moll.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner