Att dö på sin post

Jag tänkte på en annan sak igår också när jag körde bil. Man tänker väldigt bra när man kör - nästan bättre än när man springer eller tränar. Jag tänkte faktiskt på Alice Timander. Hon var tandläkare i Stockholm - och premiärlejon. Från 1940-talet fram till 2000-talet fyrade hon av sitt bländvita Stomatol-leende och satte den ena foten framför den andra, drog in magen och poserade framför kamerablixtarna. Mink runt axlarna, guldlamé, blonderat hår och massor av mascara. Alltid på plats när det var kändismingel.

Alice Timander 1915-2007.
Tandläkare, premiärlejon och.- mamma.

När jag växte upp och var ung, var denna kvinna symbolen för yta - det som var förbjudet och farligt. Det som innebar att slösa bort sitt liv på billigt krafs, på förgänglighet och på flykt undan allvaret. Och till viss del stämde nog den diagnosen. Att hon var en hårt arbetande yrkeskvinna visste man inte.

För några år sedan visades en film om Alice Timander på TV: Alice och jag. Filmen var gjord av dokumentärfilmaren Rebecka Rasmusson och skildrade i närbild den åldrade divan som försöker hinna i fatt sitt liv på upploppet. Inte minst viktigt är att återknyta till barnen, som hon missat på vägen. Särskilt en scen minns jag. Alice ska fylla nittio år och har fått besök av sin dotter som bor i USA. Dottern har alltid känt sig åsidosatt och nu berättar hon för sin chockerade mamma hur hon upplevt sin barndom och ungdom - bortglömd, underkänd och grå vid sidan av sin färgsprakande mamma. Alice lyssnar. Det syns att orden går rakt in i hjärtat. Hon gråter. Säger att hon skäms. Önskar så hett att hon gjort annorlunda. Går det att reparera?? undrar hon, med tårar i ögonen. Hon vill göra allt bra igen. Verkligen. Det är väl inte för sent??

Några timmar senare ska Alice fira sin 90-årsdag på Grand Hotel. Massor av kändisar har slutit upp och födelsedagsbarnet ska anlända i limousine till stora entrén. Den fortfarande sorgsna dottern sitter med sin mor i baksätet, äntligen har mamma låtit henne få vara med, ta plats. Men strax innan limousinen körs fram till entrén, ber Alice sin dotter att kliva ut bilen. Hon vill ensam ta emot mottagningskommittén och alla hyllningar. Förmiddagens tårar och samvetskval är som bortblåsta. Ryggen rätas ut och Stomatol-leendet är på plats. Vad är det som var viktigt, när det verkligen gäller? Är det kärleken till barnet eller är det att glänsa i stjärnljuset?

Att åldras är svårt om man är en firad skönhet.

Ett år senare avlider Alice Timander. Jag är på väg till Öland från Stockholm när jag ser nyheten på löpsedlarna. Jag köper ett Aftonblad och läser. Plötsligt växer denna egocentriska och fåfänga dam till något mer - något mycket mer: en människa med hjältemod.

Det är hennes son som berättar. Mamma hade känt sig trött och sjuk, så han hade tagit med sig lite fin mat från Östermalmshallen till henne. De hade ätit tillsammans, hon mycket lite, eftersom hon inte mådde så bra. Efter den lilla måltiden hade hon gått till sängs och sonen hade gått hem till sitt, med löfte om att titta in nästa morgon.

När morgonen kommer går sonen till mammas lägenhet, knackar på, men ingen svarar. Han går in och finner henne sittande i soffan i vardagsrummet. Klädd i sin allra finaste negligé med den vackraste morgonrocken och de lyxigaste tofflorna med svandun. Död. Tala om att hålla fanan högt in i det sista. Man kan inte annat är buga i beundran.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner