| Borde ordineras oftare: effektiv medicin mot den farliga epidemiska krämpan brist på empati. |
I ett tidigare blogginlägg ställde jag frågan vart empatin tagit vägen i vårt samhälle. På något sätt verkar det som att vårt samhälle - vårt folkhem -blivit så strukturerat och hierarkiskt med byråkratier i så många nivåer, att det inte längre finns någon som kan göras ansvarig för något. Det finns ingen som kan ställas till svars när saker händer. Ingen vet var i systemet felet sitter - det är inte längre möjligt att överblicka. Systemet har börjar styra sig självt, leva sitt eget liv - genererar orsak och verkan alldeles på egen hand. Utan att vi som finns inuti systemet längre kan påverka det. Maskinen vi skapade har tagit makten - som ett Frankensteins monster, som en jätte-Golem.
| "Skapelsen" bryter sig loss och börjar leva ett eget liv. |
Vems är felet när gamle Hubert ramlar och bryter ryggen på äldreboendet? Är det undersköterskans fel, som inte tittade till honom? Är det läkarens fel, som inte läste journalen noga, där det stod att Hubert äter lugnande mediciner som gör honom yr och fallbenägen? Är det Huberts tidigare läkares fel, som ordinerat honom mediciner som han inte tål? Är det vårdchefernas fel, eftersom de sparar pengar och anställer för lite och för okvalificerad personal? Är det politikernas fel som bara stirrar på budgetar istället för på människor? Eller är det kanske Huberts eget fel? Det är det nog. Man ska inte vara gammal, inte äta mediciner som man blir yr av. Man ska inte belasta samhället genom att bo på ett äldreboende. Och man ska absolut inte bli sjuk och svag och i behov av hjälp.
| Nytt varningsmärke att sätta upp i Folkhemmet: Varning för äldre! |
Just nu får jag öva mig i inlevelse. Tidigare har jag faktiskt haft svårt att förstå när människor klagat över ryggvärk. Ibland har jag faktiskt tänkt, att "så farligt kan det väl ändå inte vara..." Och det är illa... Men nu vet jag att det kan det visst. Häromdagen drabbades jag av ryggskott och nu har det utvecklats till något slags inklämd nerv som gör att det är outhärdligt smärtsamt att sitta. Nu vet jag hur det kan kännas och det är hemskt. Man vrider sig. Så nu förstår jag vad de menar, de som klagar över värk och smärtor. Det är hemskt att ha ont, men jag är glad över att jag lärt mig något - hur det är att ha riktigt ont. Det är en ovärderlig kunskap.
En fråga då, till dem som sitter i den stora samhälls-maskinens topp eller mitt: Har ni aldrig haft ont? Har ni inga äldre anhöriga som blir illa hanterade och osedda i äldrevård och äldreomsorg? Känner ni inte någon som är svårt sjuk? Känner ni inte någon som är arbetslös? Och en fråga till: Tror ni att ni kommer att klara er undan att bli sjuka, äldre, arbetslösa, osedda? För - inte vill väl ni ha det så här?? Om det nu skulle råka bli er tur?
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar