| Lars Norén - nyttig eller inte? |
Jag har ett bra exempel. När jag var ung studerade jag litteraturvetenskap. Det var ett kul och spännande ämne med mycket skrivande, läsande och tankearbete. Efter några år kom jag in på doktorandutbildningen och skulle börja forska. Jag valde ämne och satte igång, både med teorikurserna och med skrivandet. Det var då det började. Gradvis började jag tvivla på att det jag gjorde var viktigt - för någon annan än mig själv. Hur stort var intresset för och behovet av diktanalyser - egentligen? När jag fick klart för mig att flertalet doktorsavhandlingar bara läses av en ytterst liten skara (opponenten och handledaren och kanske någon stackars anhörig som tvingats gå igenom korrekturet) då drabbades jag av en känsla av hopplöshet. Till vilken nytta skulle jag ägna fyra år av mitt liv åt att skriva en bok om en bortglömd gubbe som ingen längre brydde sig om?
| Ibland är det iallafall nödvändigt med korrekturläsning. |
När tre terminer gått, hade tvivlen blivit så starka att jag klev av tåget. Istället började jag jobba som lärare i svenska för invandrare. Det var kul och känslan av att äntligen få göra något som betydde något för någon annan, var härlig. Så fick jag plötsligt ett erbjudande om ett toppenjobb som redaktör på den kungliga akademien. Självklart tackade jag ja. Det var hur kul som helst att ge ut böcker om musik, samarbeta med författare och jobba med texter av väldigt skilda slag. Men då plötsligt började de där tankarna om nytta dyka upp igen. Var det verkligen nyttigt det jag höll på med? Gagnade detta någon mer än mig själv och författaren? Känslan växte alltmer under de arton år jag var redaktör och gick inte över förrän jag slutade på akademien och påbörjade min utbildning till psykoterapeut.
| Analyssoffan hos Sigmund Freud. Stor nytta med all säkerhet. |
Nu skulle jag väl iallafall få göra nytta - massor med nytta. Trodde jag. Men så, precis när jag skulle avsluta min utbildning, kom nya regler från Storebror EU. Reglerna sa, att personer som inte hade en "människovårdande" grundexamen inte skulle kunna få sin psykoterapeutlegitimation och jag hade ju "bara" en humanistexamen. Nu har jag kämpat i flera år, men utan resultat. Vill ju göra nytta. Men valspråket verkar vara: en gång onyttig - alltid onyttig.
Såvitt jag vet har Lars Norén inte någon människovårdande grundexamen - men han är oerhört nyttig. Lika nyttig som Lars Lerin och Sven-David Sandström och Bruno K Öijer och Gunnar Ekelöf och Ingvar Lidholm och Loreen. För de lär oss något om oss själva, de ger oss verktyg att se in i oss själva. Finns det något nyttigare än det?
| Lars Lerin - nyttig att betrakta för bilderna lär oss att tänka. |
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar