Pseudoliv med lyckogaranti

Mina döttrar tittar mycket på TV. Flera timmar varje dag. Särskilt när de kommit hem från skolan, parkerar de sig i soffan med en macka och en kopp choklad - och kollar. Ibland halvsover de och kollar - med ett halvt öga. Ibland tvär-sover de och kollar inte alls, utan hör nog bara avlägset, som i fjärran, de burkade skratten i sit-com-serierna från Det Stora Landet i Väster.

Familjen Griffin i TV-soffan.
Hemmets absoluta centrum.

Jag tror att detta är deras sätt att koppla av - och det har jag inget att anmärka på. Men samtidigt - TV-tittande är nog ändå lite giftigt, iallafall hypnotiskt på något sätt eftersom det är så beroendeframkallande. TV-abstinens är en jobbig krämpa.

Familjen Simpson i sin TV-soffa - också hemmets centrum.

Simpsons, Family guy, Two and a half men, How I met your mother, Life according to Jim, Pretty little liars, Desperate housewives, Revenge, Scrubs... Många serier, många människoöden - mer eller mindre rimliga - som flimrar förbi. Vad är det som skapar dragningskraften? Är det berättartekniken, med ständiga "cliffhangers"? Är det rollpersonernas karaktärsutveckling? Är det rollpersonernas utseende? Eller är det - som jag ibland tror - själva existensen i rutan. Ett till synes verkligt liv, så väsenskilt från det egna? Om man funderar lite extra, kan man verkligen fråga sig om alla dessa händelser som inträffar i rollpersonernas liv ens är rimliga under en människas livstid. Det är mord, svek, död, sjukdom, passion, svartsjuka, katastrofer - många gånger under loppet av bara ett kort utsnitt av liv.

Doktor Cox i Scrubs. Elakaste läkaren i TV.
I verkliga livet skulle han bli anmäld till HSAN omgående.
(Fast som i de flesta USA-producerade serier, har han
förstås ett hjärta av guld någonstans - ändå.

Risken är överhängande att det egna - verkliga - livet plötsligt ter sig händelselöst och tråkigt. Bättre då att fly till den betydligt mer händelserika pseudovärlden. Livet sett från soffan är ju så oerhört mycket mer spännande och varierande. Kan detta vara farligt? (Och då tänker jag inte på att våldshandlingar oftast blir utan konsekvenser i TV-serierna.) Jag tänker på det fenomen som kallas "Happy End". I de amerikanska TV-serierna slutar det alltid - nästan alltid iallafall - på ett lyckligt sätt. Den sjuka blir frisk, den mobbade får en häftig revansch, den fula blir vacker, den tjocka smal, den olyckliga lycklig, den okyssta kysst. Äntligen rättvisa!

Familjen i Jim's värld. Det är ofta kris.
Men rättvisa skipas alltid och allt slutar alltid med ett skratt.
Hur verkligt är det?

Är det inte en risk att vårt eget liv framstår som hopplöst, svårt och orättvist då - i relief mot alla dessa lyckliga slut? "Varför kommer inte drömprinsen nu då??" "Nu måste det väl ändå vara min tur?" "Varför blir inte jag frisk när XX blev det?" Har vi matats med dessa lyckobudskap blir vi till slut oförmögna att finna redskap för det verkliga livets motgångar. Istället blir vi paralyserade och väljer kanske att fly tillbaka in i pseudovärldens lycko-garanti.

Men jag vill inte vara negativ och kategorisk. Det finns faktiskt TV-serier (oftast inte USA-producerade) som skildrar livet mera nyanserat: den döende räddas inte mirakulöst i sista sekunden, utan avlider, den som ville säga förlåt hinner inte fram, den spirande kärleken vissnar, den komplicerade transplantationen misslyckas, den längtande kvinnan får missfall. Och av den sortens TV-tittande kan man faktiskt lära sig en hel del om livet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner