Vart har empatin tagit vägen?

Vad händer när vårdgivaren blir vårdtagare?
Den åldrade Florence Nightingale på sjukbädden.

I tisdagens DN står att läsa om en bok med titeln Vården inifrån - när sjuksköterskan blir patient. Författaren heter Petra Lilja Andersson. Frågan i boken lyder: Empatin i vården - vart har den tagit vägen? De sjuksköterskor som boken berättar om är allvarligt och livshotande sjuka. Rollerna har plötsligt blivit ombytta - från vårdare till vårdtagare. Hur upplever sjuksköterskorna sin nya roll, på den andra planhalvan? Svaren är chockerande. Ingen frågar hur de mår, ingen lyssnar, ingen håller deras hand när de gråter av oro, ingen ger dem ett glas vatten när de kräkts.

Nike Markelius undrar vart empatin tagit vägen.

I gårdagens DN skriver åter Nike Markelius. Hon har fått ett enormt gensvar på sin artikel (som jag skrev om i mitt blogginlägg Den livsviktiga stoltheten), men hon har också fått kritik av politiker och företrädare för myndigheter som uppfattat henne som pretentiös och krävande. Nike ställer samma fråga: vart har empatin tagit vägen? Vad är det som gör att svårt sjuka människor kastas ut från sin sjukförsäkring och kommenderas att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande - trots att de fortfarande är sjuka? Och trots att utsikten att få ett jobb i detta iskallt polar-liknande arbetsmarknadsklimat tycks vara närmast obefintlig, även för dem som är friska. Nike skriver: "Det är bedrövligt att så få av våra folkvalda har begåvats med den sympatiska egenskapen som kallas empati."

Utsikten att få jobb i vårt iskallt polar-liknande
arbetsmarknadsklimat tycks vara nästan obefintlig.

Var kommer denna brist på empati ifrån? Är det brist på tid? Är det brist på utbildning? Brist på pengar? Brist på personal? Empatibrist tycks vara vår tids värsta farsot - farligare än både svin- och fågelinfluensa. Så farlig just i kraft av patientens totala brist på sjukdomsinsikt. "Vadå, jag tänker väl på andra?? Jag är ju fadder till en liten flicka i Pakistan!"

Kan det vara så illa att vi svenskar som vuxit upp i folkhemmet helt enkelt vant oss vid att överlåta allt svårt och komplicerat på andra - på myndigheter och institutioner? Vi vet inte längre hur man ska handskas med allt det svåra som också ryms i ett människoliv? Vi är så inriktade på att bygga och sedan vidmakthålla vår egen privata lycka, att vi inte vill se det där andra, det som vi är så rädda för att själva drabbas av: sorg, sjukdom, död, utanförskap - och arbetslöshet . Och ju mer komplicerat det där svåra blir, desto mindre blir empatin. Ju sjukare patient - desto större distans. Är det därför en patient med ett brutet ben eller en gallsten oftast blir så mycket bättre bemött än en förtvivlad cancerpatient? Är det därför en patient med lätt diagnosticerbar hjärtsvikt blir så mycket vänligare bemött än en patient med psykiatriska problem? Är det därför som en nyss uppsagd välkomnas så mycket hjärtligare på Arbetsförmedlingen än en som är långtidsarbetslös?

En patient med benbrott är lättare att hantera
än en med depression eller ångest.

Borde detta inte istället vara en utmaning? Vi människor vill nog i grund och botten alla göra nytta, "göra skillnad" - varför inte börja nu? Börja gräva djupt, istället för att bara krafsa på ytan. Det gäller bara att hitta den där handlingskraften som tycks ha gått förlorad när vi började delegera allt det svåra i levandet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner