Att göra det svåra lätt - Del I

Yohio, den androgyne manga-hen som vann den första deltävlingen i Mellon och gick direkt till Globen, har uttalat sig på Twitter. Inte om sin rosa kjol, inte om sin Lolita-liknande småflickslook, inte om sin vurm för japansk kultur. Nej, han har uttalat sig om vikten av att barn och unga läser. Så här säger han (eller är det hen): "Barn, på riktigt! Ni måste börja läsa böcker. Dagens ungdom kan inte stava för fem öre och har ingen aning om vad 'skrivregler' är. Lär er!"

Yohio tycker att det är viktigt att läsa böcker.
Jag håller med honom.

Toppen! Äntligen! Härligt att någon sätter fingret på det problem som i värsta scenariot kan bli en fara för vår demokrati. Och nu kanske det också finns de som lyssnar och tar till sig budskapet. Det är Yohio som har sagt det - inte någon snustorr gnällkärring eller knarrgubbe.

Men frågan är: varför är det så svårt att inspirera barn och ungdomar till läsning? Har de tysta vännerna (= böckerna) svårt att hävda sig i konkurrensen från alla bullrande medier? Det är ljud överallt hela tiden och tempot är högt uppskruvat. Hur ska en bok kunna hävda sig när livet lider brist på två saker: tystnad och tålamod. Min äldsta dotter suckar djupt när ögonen sveper över läxboksidan: "Guuud, vad mycket text... Orkar inte..." Men åka fejkad slalom på mobilen - det är inte jobbigt. Eller pricka en hoppande anka eller mata ett glufsande odjur - det kan man hålla på med i timmar, ackompanjerad av monoton technomusik.

Spela Angry Birds går fint,
men att läsa en bok...

Och så - vilka rikedomar som kan rymmas i en bok, där fantasin får fritt spelrum och man kan skapa egna inre bilder. Att få möjlighet att utveckla en egen inre värld är bland det allra viktigaste som finns för en människas utveckling. Då får man ett slags inre kompass som skapar jag-medvetenhet, klarhet om vad man känner och tycker, och en känsla för vad som är rätt och vad som är fel. Har man inte utvecklat sin inre värld, blir man mottaglig för påverkan, kan inte värja sig - man har ju ingen egen inre måttstock.

Jag är till exempel ganska övertygad om att en person som läst Mörkrets hjärta eller Flugornas herre aldrig skulle hemfalla till rasism, mobbning eller till att rösta på Sverigedemokraterna. (Om man förstått vad man läst, förstås...)

Men vad är det som fattas då, eftersom folk - och framförallt ungdomar - läser allt mindre? Är texterna för svåra? För tråkiga? För jobbiga?

Ska fundera och återkommer i frågan.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner