Humor i Landet Lagom

Allt faller - mitt favoritprogram på TV. Igår var det dags igen att följa de tänkande, pratande och lidande humoristernas liv och leverne i Landet Lagom. Jonas (Gardell) och Johan (Rheborg) hamnar på samma tåg. Tåget stannar på grund av signalfel och blir stående på spåret. Eftersom herrarna hamnat i säten i närheten av varandra, blir de tvungna att kommunicera. Båda fulla av prestationsångest inför uppträdanden de är på väg till. Jonas pratar frenetiskt, tankar och infall fladdrar förbi, Johan behöver tystnad för att bringa reda i tankestormen inne i huvudet. Så olika två människor kan vara!

Jonas Gardell - många tankar är det...

Plötsligt ringer Jonas' mobil: hans sjuka åldriga mamma har blivit sämre - han måste komma till vårdhemmet, döden kan inträffa när som helst. Johan ser hans vånda - nu måste Jonas välja: hoppa av sitt uppträdande eller missa att säga farväl till sin mamma... Beslutsångest. Livsångest. Dödsångest. Johan erbjuder sig att ta över uppträdandet. Jonas tackar ja och kastar sig i en taxi för att hinna till vårdhemmet, innan det är för sent.

Nu ska Johan Rheborg uppträda i Jonas' ställe på ett slags "må-bra-konferens". Hotellet har spa-känsla och i receptionen delas det ut doftljus - med vanilj. Men de får bara användas i badrummet - annars sätter brandlarmet igång. Frottémorgonrockar, mjuktofflor och fruktkorgar i pastellfärger. Och så en rad av "må-bra-talare" och "feel-good-konsulter" fullproppade med klokord om att hitta sig själv, älska sig själv, andas, meditera och lyssna till de inre rösterna och de transcendenta vibrationerna. Johan får ångest - den ena talaren uppträder i cykelhjälm och berättar om sin "finna-sig-själv-resa" till Tibet, den andre har varken armar eller ben - men är en storsimmare och entreprenör ändå, minsann. Hur hävdar man sig här? I logen hittar han några små lappar med klokord på som han tar med sig ut på scenen och ironiserar kring - sedan drar han sina vanliga stand-up-skämt. Efter uppträdandet möter han den arm- och benlöse som torrt frågar: "Var det allt du hade att erbjuda? Vad hade du för budskap till publiken egentligen!?"

Doftljus har hög "må-bra-poäng".

Ja - vad hade han för budskap? Måste man ha ett budskap? Kan man överhuvudtaget ha något budskap som gäller andra och inte bara en själv? Den frågan ställer jag ofta själv, när jag hör eller läser om sådana där "må-bra-profeter" och "prata-på-konferens-proffs" som turnerar med sina föredrag fullproppade med klokord och vackert utbroderade metaforer. "Stressa inte, älska dig själv, finn diamanten i ditt innersta, var inte rädd, alla kan få det de önskar sig - bara man... Alla kan bli lika vackra och framgångsrika som jag - bara man..."

På en av lapparna som Rheborg tar med sig ut på scenen, står det: "En vandring börjar alltid med ett första steg". Tala om självklarheter - men visst - man ska väl se det metaforiskt. Slutscenen visar hur Rheborg - tilltufsad av den benlöse - sätter sig i publiken för att lyssna till damen med cykelhjälmen, hon som letat efter sig själv i Tibet. Jag tror att i hans inre pågår en strid: är det det här som är betydelsefullt - på riktigt? Är det det här folk vill ha? Vad är skrattet värt? Vad är det man vill ge sin publik, egentligen? Rheborg är mycket allvarlig. Så slutar Allt faller för denna gång.

Min slutsats, eftersom jag alltid ogillat klokord, färdigtuggade svar och gottköpsbanala metaforer: klokast, roligast och mest respektfullt är att bara ställa frågor, många frågor, massor av frågor. Svaren får de som lyssnar finna själva. Men en sådan fråge-show är det nog ingen "må-bra-profet" som kan tjäna några pengar på. För i Landet Lagom vill man ha svar och trygghet. Inte frågor och ett ovisst slut.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner