Pengar eller empati?

Fyra bröllop och en begravning finns det en film som heter. Det är en sådan där amerikansk romcom med ett lyckligt slut som är lika förutsägbart som totalt orealistiskt. Efter massor av förvecklingar och omvägar i lyxigt stylade miljöer, finner Hon och Han varandra. Det gamla vanliga konceptet alltså. Lättsmält och förvillande likt en reklamfilm för puder eller hårschampo.

Andie MacDowell och Hugh Grant i Fyra bröllop och en begravning
- är det puder eller frisyrmousse man gör reklam för?

(Om man skulle göra en film om mitt liv skulle den heta tvärtom - Ett bröllop och femton begravningar. Om det skulle vara en romcom eller inte, kan jag inte uttala mig om.)

Ikväll visades de sista två avsnitten av Allt faller. En grå-ton över allt. Ingen kom till Jonas signering på lågprisvaruhuset, prästen på Johans pappas begravning var så slätstruket noll-aktig att varje ord lät som ett dåligt skämt, Tussans avslut som impressario var bara en fejk för att skrämmas och få uppmärksamhet och till minnesstunden för den strypta skuggfiguren Gisela kom inga gäster - bara Nalle Knutsson och den slibbigt inställsamme begravningsentreprenören, som sedan sexade med Jonas i likbilen.

Säkert inte alltid så lätt. Men vilken utmaning!

Nattsvart? Nej, jag tycker inte det. Och i motsats till Fyra bröllop och en begravning, fullständigt möjligt och realistiskt. Det är ju just precis så det är. Många präster tycks köra något slags allmän-mall när de håller griftetalet över den döde - något som passar för alla - med lite små ändringar här och där för att det ska verka personligt och "innerligt". En gång var jag på en begravning där den avlidna varit en riktigt avskydd person - elak, intrigant, snål och hånfull. Det stora flertalet i kyrksalen (det var inte så många...) tyckte hjärtligt illa om personen i kistan. Men prästen berättade ändå hur älskad och saknad av alla hon var. Och jag vet - för jag kände ett par medlemmar av familjen - att man före begravningen informerat prästen om hur det stod till. Att hålla ett griftetal där de församlades ilska och motvilja mot den döda hade fått komma till uttryck, men samtidigt viga henne till den eviga vilan på ett värdigt sätt - vilken utmaning!

Viktigt med en pampig kista.

För några månader sedan sökte jag ett jobb som begravningsentreprenör. Jag skickade in mina papper - CV och personligt brev. Jag tänkte att jag nog kunde passa fint i den yrkesrollen, eftersom jag ju har en gedigen utbildning i både samtalsterapi och själavård och dessutom kan mycket om musik och lyrik och - som sagt - har rik erfarenhet av att ordna och beställa begravningar. Men jag fick inte jobbet. När jag ringde och frågade, fick jag veta att det som var avgörande inte alls var det jag hade att komma med. Det allra viktigaste var att man hade "säljvana", att man arbetat med försäljning i minst tre år. Inte att man hade utbildning för att möta de sörjande med medkänsla.

Man ska inte tro att det handlar om empati, om inlevelse, om viljan att åstadkomma något vackert för att, om möjligt, lindra sorgen - det handlar om att sälja, tjäna pengar. Allt faller...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner