Skrikmetoden eller Är det farligt att vara bortskämd?

Är det farligt att vara bortskämd som litet barn? Faktiskt, så tycker jag ärligt talat inte det...

Alla bebisar ska få vara föräldrarnas
kungabarn, tycker jag.

När jag var liten fick jag ofta höra att det var farligt för barn att bli bortskämda. Det kunde heta en annan sak också: bortklemad. Var man bortskämd eller bortklemad skulle det gå illa för en som vuxen. Man skulle inte klara av någonting, bli "illa sedd" och oförmögen till ett socialt fungerande liv överhuvudtaget. Allt skulle gå snett - att vara bortskämd var lika farligt som att vara död.

Min mormor - hon som inte gillade präster - var oerhört rädd för att jag skulle bli bortskämd. Varje gång det serverades glass, fick jag inte lassa på för mycket på tallriken, för då kunde det bli farligt - inte för magen, utan för den där bortklemigheten. Pekade jag på något med lysten blick, blev det genast ett resolut NEJ. Ja-sägare var ett farligt och demoraliserande släkte som mormor förde ett ständigt pågående krig emot.

Härligt med en STOR glass.
Tur att det finns de som säger ja.

Mormor hade gift sig rikt, men hade en fattig barndom - hon och hennes lillasyster (som alltid stammade av skräck eftersom hon var allt annat än bortskämd) delade på ett enda par skor och kunde därför bara gå i skolan varannan dag. Påstod mormor, med ett triumferande leende. Risken för att bli anklagad för att vara bortskämd var därmed undanröjd och helt obefintlig. Mormor avled tjugo år innan jag fick barn - och så här i backspegeln var det nog tur, för jag har alltid skämt bort mina barn. Fullt medvetet. Vad mormor skulle sagt om det, kan man bara ana...

När min äldsta dotter var bebis hade barnavårdscentralen böcker att dela ut till varje nybliven mamma: Anna Wahlgrens Barnabok. Jag tackade nej till presenten med hänvisning till att jag inte trodde på författarens metoder och idéer. BVC-sköterskan såg frågande ut. Boken var ju så bra, där fanns ju så många tips om hur man kunde få barnen att bli självständiga fortare - somna själva och annat nyttigt. Skrikmetoden hette det visst.

Bara att gå ut en stund. Eller?

Den wahlgrenska skrikmetoden gick ut på att man skulle lägga bebisen i sin säng och sedan avlägsna sig. Om bebisen skrek - och det kunde man ju vara ganska säker på - fick man inte komma rusande och lyfta upp den. NEJ, man skulle bara visa sig, eventuellt sätta sig på en stol i närheten av bebisen. Efter några minuter skulle man gå ut igen. Skrek bebisen fortfarande var det bara att upprepa proceduren. Gav man efter för sina modersinstinkter och lyfte upp bebisen - då var allt förstört. Ruin! Meningen med detta var att det lilla barnet skulle lära sig att hantera och härbärgera sin ångest. Lära sig att på egen hand möta sina rädslor. Och förstås - att inte bli bortskämd...

Anna Wahlgren i Skavlan-intervjun.

Författarinnan till Barnabok blev intervjuad i fredagens Skavlan. En arg, bitter, ledsen och hårt sminkad äldre dam som föreföll ha tagit sig en styrketår inför uppträdandet. Förra året utkom dottern Felicias bok om sin barndom - Felicia försvann. Efter att den publicerats, har det gått utför för barngurun. Dotterns skildring avslöjar baksidan av den vackra "klara-sig-själv-fasaden". Otrygga barn, rädda när mamma försvann på kvällen - vart visste de inte. Då var det självklart bra att lära dem somna själv och härbärgera sin eventuella ångest. Men - bortskämda var de iallafall  inte. Alltid något.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner