En dikt i en dödsannons

Jag brukar läsa dödsannonserna i tidningen. Varför vet jag inte riktigt. Kanske är det för att kolla om någon jag känner gått bort. Eller så är det för att se hur gamla folk har blivit - så att jag kan inbilla mig att jag kanske ändå har lite tid på mig innan det börjar blåsa riktigt iskallt. Eller så kan det vara spännande att se vilka symboler de efterlevande väljer att placera längst upp i annonsen.

Förr i tiden var det alltid ett kors. Det skulle vara ett kors, annars var det något fel. Jag minns när den allra första symbolen som inte var kristen dök upp i tidningen någon gång på sjuttiotalet - vilket liv det blev. Det var en liten blomma som såg ut som ett slags sippa med några små blad.

Förr i tiden var det alltid ett kors i dödsannonserna.
Något annat var otänkbart.

Nu är det nästan ovanligt med ett kors. Nu är det blommor, solnedgångar, båtar, katter, hundar, hjärtan, gitarrer, fioler, bandyklubbor, mopsar, veteranbilar och datorer. Symbolerna har liksom blivit ett slags bild av vad den avlidne tyckt om att göra i sitt liv - och vem han/hon var.

Nu kan det se ut så här istället
- om den avlidne varit en passionerad golfare.

Längst ner i dödsannonsen, under namnen på de sörjande, finns ibland en dikt. Oftast är det en dikt som beskriver saknaden och minnet av den som avlidit - "i ljust minne bevarad". Men ibland är det längre dikter och i helgen hittade jag en dödsannons med en dikt som är så ovanlig och så vacker och så klok - och som handlar om det som jag själv tycker är bland det allra viktigaste i livet.

Dikten låter så här (längst upp i annonsen var inget kors och ingen golfare, utan en koltrast som sitter på en liten gren och sjunger - det ser man för näbben är öppen):

Vi har tummat allt och fläckat allt

på den jord vi våldtagit tusenfalt.

Men något finns där ändå, ändå,

som vår kliande lystnad ej kunnat nå.

I trädens toppar svävar en värld,

oberörd och längtansvärd.

Där spelar en vind, där sjunger en trast,

om allt man ej fångar och håller fast.

Där blommar i sol, där tindrar av is

det oupphinnligas paradis.
 

Jag tror inte att dikten handlar om någon trast - egentligen. Inte om naturen heller, trots att diktaren också var botaniker. Jag tror att dikten handlar om den där längtan till det vackra och gåtfulla som finns hos alla människor. Bara man gläntar lite på dörren och tittar, bara man låter bli att försöka fånga det och tämja det, så kan man se och uppleva. Lyssna till det. Känna det. Jag tror att det är just den där förmågan att uppleva något utanför sig själv, något som man inte riktigt kan förklara, som är människans stora gåva. Schimpanser och delfiner är säkert både kloka och listiga, men visionära är de inte. De kan inte se den oändliga rymden i en glittrande vattendroppe, de kan inte ana skapelsens storhet i ett grässtrå, inte se världen i ett sandkorn - "The world in a grain of sand". Men det kan vi människor - och den gåvan måste vi vara rädda om. Vi får inte glömma den.

Schimpanser och delfiner är säkert kloka,
men de kan inte se den oändliga rymden i en glittrande vattendroppe.





Den som skrev dikten hette Sten Selander. Såvitt jag vet är han den ende diktare som också varit ordförande i Svenska Naturskyddsföreningen. (Och den som skrev den berömda raden "To see the world in a grain of sand" hette William Blake.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner