Banan-cirkus i Maximellon

Bananen kvalade in bland flera tusen...
Hur är det möjligt?

Flera tusen bidrag lär skickas in varje år till Melodifestivalen - "Maximellon" (Minimellon är ju den årliga Bolibompavarianten med barnens egna sjungande toarulle-dockor). Fyra omgångar med utslagningstävlingar med åtta deltagare i varje. Det blir sammanlagt trettiotvå bidrag. Eftersom jag är en inbiten schlagernörd är det stort engagemang i TV-soffan på lördagarna. Papper och penna och poängsättning. Men - varje år uppstår denna fråga i mitt huvud: är det verkligen möjligt att dessa trettiotvå bidrag är det bästa som skickats in i vårt land? Det allra, allra bästa av tusentals bidrag?? Det är bara inte möjligt. Även om det mesta kanske är medioker skit, är det ändå inte möjligt. Bland dessa tusentals låtar, måste det ju dölja sig några toppenlåtar som aldrig får chansen att bli hörda. Det smärtar mig.

Jag tror att gänget bakom Melodifestivalen istället handplockar kändisar med tillräckligt stort renommé och gärna en liten aura av sensation och så kombinerar detta med det stående innegängets specialdesignade låtar. Och så gäller det förstås att presentera låtar som spänner över hela spektrat: romantisk ballad, vispop, årets obligatoriska rap-låt, någon representation från en minoritetsgrupp, lite folkmusik/country, studsvänlig dagispop, årets nykomling och så förstås årets komik- /kalkonbidrag.

En annan som också gillade bananer:
Josephine Baker.

I år hade kalkonen titeln Copacabanana och framfördes av dagispopparen, komikern och hiphop-skojaren Sean Banan. Förra årets banan-bidrag var lite småroligt, med gliringar till kungahus och nationalism - men årets var totalt poänglöst. Ändå: direkt till final! Hur kommer detta sig? Sean Banan kan inte sjunga, låten är urkass. Det är cirkus på scenen, välregisserad visserligen - men den har inget med musik att göra. Antagligen beror finalplatsen på att väldigt många av dem som sitter i sofforna och telefonröstar är små barn. Och de gillar säkert glada toner och en hoppande banangubbe i chockrosa. Varför kan man inte skicka Sean Banan till Minimellon istället? Där passar han mycket bättre i alla avseenden - tillsammans med alla de pråliga toarullarna.

Hela uppställningen i 2012 års Minimello.

Jag minns en Eurovisionfinal för några år sedan. De västeuropeiska deltagarna klagade i högan sky på att öst-länderna paktade, gaddade ihop sig och röstade på varandra. Schlagergeneralen Björkman var arg, nästan alla väst-deltagarna var arga. Men - får man inte skylla sig lite själv när man i ett slags ironiskt överlägsenhetsrus skickar slarvigt komponerade och uselt framförda låtar? Skräckexemplet var Irlands bidrag med en jättestor sjungande låtsaskalkon - Dustin the Turkey.
Han hade tveklöst hamnat på jumboplats i Minimellon.

Östländerna förefaller att ta uppdraget på största allvar. Man tävlar för att vinna och skickar det bästa man har. Ibland blir det löjligt pompöst, men ofta faktiskt oerhört genomarbetat och gränstänjande. Vår svenska tyckar-panel i TV med bland andra Lena Ph, Skansen-aktuelle Zelmerlööv och så förstås general Björkman själv, sätter snåla betyg, ironiserar och underkänner det mesta, särskilt bidragen som kommer från öst.
Här kommer en av de låtar som fick en stor, fet nolla av hela tyckar-gänget: Albaniens bidrag till 2012 års Eurovisionfinal: Suus med jazzsångerskan Rona Nishliu. Svårlyssnat - visst - och väldigt apart, sångerskan sitter fast i en låda. Men fascinerande är det och så underbart långt från skuttande och joddlande bananer man kan komma.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner