Sherlock och jag

När jag var liten gillade jag att läsa böcker, många böcker, mossig som jag var. Och nördig... (Jag ironiserar naturligtvis, eftersom jag tycker att det är så viktigt att barn läser.) Tintin förstås - han var min store idol. Men det fanns en till också - en med keps och pipa i munnen.

Tintin - inte den enda idolen.

En sommar på Öland regnade alla de härliga strand- och pensionatsdagarna bort. Det var ingen idé att cykla den långa vägen till Lyckesand - där väntade inte som andra somrar, sol, sanddyner, härliga vågor att hoppa och dyka i och saft med muffins. Det bara regnade och regnade och regnade och parkettgolvet i pensionatsmatsalen bara knarrade och knarrade. Istället bar det av till det lilla biblioteket i Löttorp. Och där, på en hylla längst upp i en hörna, stod några gamla, mögliga böcker. Jag vet inte vad det var som fick mig att ta ner just de böckerna från hyllan - antagligen kände jag igen namnet på bokryggarna.

Min förste film-Sherlock: Basil Rathbone.
Jag tyckte han var snygg - mörk, mystisk, energisk
och med stor näsa.

Sherlock Holmes. Jag har aldrig gillat deckare - men Sherlock lirar i en egen liga. Äventyren är gåtfulla, miljön är oftast dimma, mörker och natt. Londons regniga gator i nattligt månsken, ödsliga hedar i ständigt oktoberdis. Och så Sherlock själv: hemlighetsfull, begåvad, musikalisk, briljant, stundtals lynnig och oförutsägbar. Men alltid röntgenaktigt klarsynt och genomskådande. Kemist, violinist, mysticist, kokainist.

Men en sak förbryllade mig - samma sak som med Tintin, faktiskt: var var Kvinnan? Att Tintin inte lyckats "få till det" kanske inte är så konstigt, med tanke på det klena utbud som finns i Tintinböckerna. Hergé måste ha hatat kvinnor - ingenstans finns en sympatisk kvinna. Bara skrikande, dominanta tanter som Bianca Castafiore och Peggy Alcazar. Men i berättelserna om mästerdetektiven Holmes finns faktiskt flera både vackra och gåtfulla kvinnor. Men ändå bryr han sig inte. Att han kanske var bög och levde ihop med Doktor Watson var inget som föll mig in när jag var barn. Jag närde helt andra planer och drömmar.

Jeremy Brett - världens bäste och meste Sherlock, alla kategorier.
Han är verkligen Sherlock och jag är säker på att Sir Arthur Conan Doyle
skulle ha älskat hans tolkning.

Självklart var det jag som skulle bli fru Holmes. Det var ju mig han väntat på hela tiden - det var därför han inte brytt sig om någon av de där andra kvinnorna. Och jag skulle inte vara någon mesig fru som satt hemma och väntade på att min berömde make skulle gästspela i hemmet mellan sina mordfall. Nej - jag skulle vara med! Jag skulle smyga i buskarna, upptäcka de nedgrävda liken, obducera dem och till och med överglänsa min make i briljans och analysförmåga. Vi skulle bli ett radar-par, Sherlock och jag. Vi skulle övervinna allt - tillsammans.

Nu är jag 54 år, gift och mamma till två döttrar och numera vet jag hur det är med lämning och hämtning på dagis, maginfluensa, snuvor, matsäckar, blöta overaller och klockan som rusar. Men innerst inne är jag fortfarande fru Holmes ibland. Det finns ju massor av mysterier kvar att lösa!

Förresten, du Sherlock - du som kan allt - här är ett mysterium för dig att lösa: ett jobb till mig! Kan du fixa det?

Här kommer den moderne Sherlock Holmes i kortversion. 00-talets briljante brottsanalytiker gestaltad av Benedict Cumberbatch. Han är toppen på sitt sätt, men når inte upp till den fantastiske Jeremy Brett (1933-95).

Sherlock: Moves Like Jagger:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner