Persson och Kellerman - två som vågar sticka ut

Det är så härligt när man kan ändra åsikt om någon (eller något) som man tidigare varit kritisk till. Det känns befriande på något sätt. Jag har ett fint exempel: Leif G W Persson. Förr i tiden tyckte jag att han var en mallig och ganska dryg person som föreföll att underkänna allt och alla. Han lutade sig bakåt i sin stol, lade armarna i kors över magen och grymtade något hånfullt. Och så tyckte jag att han hade ett konstigt språk, inte kongruent med hans ålder och övriga framtoning. Men - jag hade fel. Nu tycker jag precis tvärtom - efter att ha läst hans självbiografi Gustafs grabb och efter att ha följt hans kloka resonerande i TV-programmet Veckans brott. Vad skönt det är att kunna ändra sig!

Leif G W Persson - kunnig, stilsäker
och fint humoristisk.

Leif G W Persson är en kunnig person som skapat sin alldeles egna unika plattform på den svenska "expert-arenan". Han är oerhört påläst och har dragit egna slutsatser - och de är oftast inte opportuna. Han går till botten med de ärenden han arbetar med. Han sväljer inte det andra tuggat, utan tuggar själv från grunden. Han är inte inställsam och kråmar sig inte framför kameran - han är bara saklig och självförglömmande i sin entusiasm inför kriminologins gåtor. Och så är han modig. Han ställer kanske inte så gärna frågan Varför - vilket han nog borde, tycker jag. Men han vågar säga att Thomas Quick/Sture Bergwall är friskare än de psykiatriker som i över tjugo års tid pumpat i honom så mycket psykofarmaka att han tappat verklighetskontakten. Han vågar säga att bankrånaren Adali - om han valt den andra sidan/smala vägen - skulle ha blivit en eminent polis. Han vågar säga att han tror att Palme nog tyckte det var både spännande och roligt att spionera lite smått för USA:s räkning under kalla kriget. Och han vågar säga att vissa poliser är riktiga klantarsel.

Thomas Quick.
Verkligen dags att ställa frågan Varför?

Ibland lyser hans värme och humor igenom och hans annars bekymrade ansikte spricker upp i ett leende. Leif G W Persson är inte politiskt korrekt - han är inte smal, trendfriserad eller modemedveten. Så befriande i Landet Lagom!

I Landet Lagom är det bra om man är perfekt - snygg, trendriktig och korrekt. Iallafall om man ska vara med och leka i medierna. Man får inte vara för gammal, för fet eller för gråhårig. Man får inte vara för nervös eller ha för mycket ångest heller - iallafall inte så det syns.

Rocky - en vovve med ångest.

För några veckor sedan intervjuades serietecknaren Martin Kellerman - upphovsmannen till storstads- och ångestvovven Rocky - i Skavlan. Man kunde tydligt se att han var svårt nervös - allra helst som han skulle matchas mot Karl-Ove Knausgård. Minimalismens och koncentratets mästare skulle ställas mot ordflödets och vältalighetens. Det lilla formatet mot den litterära mammuten. Den blyge mot den medievane och superverbale. I flera seriestrippar på senare tid har Kellerman skildrat sin egen/Rockys ångest inför framträdandet. Jag läser dem med stor empati och gläds åt att det faktiskt finns de som är ärliga och vågar erkänna att de är rädda.

Kvällens slutsats: det är viktigt att vi talar mer om rädsla. Alla är inte så coola och tuffa och vackra och perfekta. Tack och lov!

Här kommer musik från 2012 års Så mycket bättre: Pugh Rogefeldt tolkar Olle Ljungströms Överallt.
Några rader lyder:

Jag blir sjuk av det politiskt korrekta.
Hatar folk som är helt perfekta.
Helt plötsligt ser man dem överallt - överallt - överallt.
De finns överallt!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner