Mammutar och andra giganter

Idag den 5 februari fyller den finlandssvenske kulturgiganten Jörn Donner 80 år. Det firar han med att ge ut sin självbiografi (förhoppningsvis firar han väl på annat sätt också): Mammuten. Efterlämnade handlingar. Det är en mastig bok på över tusen sidor. Mammutarna var ju jättestora förhistoriska elefantdjur som dött ut och frusits ner i permafrosten. Att gräva upp en sådan gigant är ett enormt företag. Jag antar att det är ett sådant företag Donner har haft med att ordna och bearbeta sina minnen - bitvis smärtsamma, bitvis både storslagna, fantastiska och absurda.

En förhistorisk gigant
- är det så Jörn Donner känner sig?

Recensenten i Dagens Nyheter har blandade känslor. Han tycker att boken är för rörig och att huvudpersonen på något konstigt sätt flyr undan och gömmer sig - trots att han blottar sig. Men det finns ändå en inre dynamik i texten som uppstår ur det som recensenten kallar "... en sällsam mix av självhävdande arrogans och ångestfylld självrannsakan." Så slutomdömet blir ändå positivt. En så stor gärning måste få ta stor plats - även om det blir svårt att överblicka.

Jörn Donner, mammuten själv.

En blandning av "självhävdande arrogans och ångestfylld självrannsakan" - det låter spännande, tycker jag. Och oerhört mänskligt. Är det egentligen inte precis så vi alla är? Innerst inne tycker vi att vi är bäst - bättre än alla andra. Men det vågar vi inte visa, vågar knappast ens tänka tanken. Och skulle vi visa det, eller agera ut det, får vi oerhört dåligt samvete efteråt. Det som kallas "eftertankens kranka blekhet". I vårt Landet Lagom som styrs av den hårda jante-lagen, blir denna mänskliga konflikt extra tydlig. Man ska vara lagom begåvad, inte för skarp. Då riskerar man att betraktas som pretentiös. Lagom öppen, lite klädsamt avslöjande, inte för skandalös, som den skoningslöst självutlämnande Kerstin Thorvall. Gift lagom många gånger - inte sju, som en annan mammut, Ingmar Bergman. Lagom självsäker - inte för arrogant, som Harry Schein. Det är nog inte lätt att vara en jätte-elefant i Lagomlandet. Mindre, lagom stora, elefant-sorter har det lättare.

Kerstin Thorvall - allt annat än lagom.

August Strindberg, som också måste ha varit en mammut - en väldigt livaktig mammut - lär ha skrivit i ett brev till någon kulturkompis, att han tyckte det var jobbigt att leva med allt detta skapandebehov inom sig som ständigt trycker på. Han formulerar det som att han ena dagen känner sig som en daggmask, andra dagen som en kung - för att på tredje dagen åter känna sig som en daggmask. Det är ett hårt liv att vara en skapande människa som aldrig någonsin kan luta sig mot rutinen och gå de snitslade stigarna, utan ständigt måste vara nyskapande och kreativ. Och så bli recenserad och kritiserad dessutom.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner