Ingenting är omöjligt

Igår följde jag med min make och hans kompisar - de spelar tillsammans i en musikgrupp - till Växjö för att köpa en ny keyboard. Det tog många timmar i anspråk att spela sig fram till den ultimata apparaten.

Man trycker på en knapp och roterar på en liten ratt - och så låter tangenten man trycker ner som en orgel, som en cembalo eller som ett piano. Men ändå inte... Jag har spelat piano i hela mitt liv och det hörs direkt att det inte handlar om den tonen man får fram ur ett riktigt piano - men nästan. Nästan. Tonen är klockren, men det fattas ett djup i den. Det fattas den innerlighet som kommer sig av det anslag som pianospelaren har. För det finns en direkt koppling mellan hjärtat, den spelande handen och instrumentet som helt är underkastad spelarens makt. Det är därför man så tydligt kan höra vem det är som spelar. Det är därför det är en sådan milsvid skillnad mellan Rubinstein och Leygraf, mellan Aschenbach och Pollini. Och det är just det som gör det här med tolkning så oändligt och outgrundligt spännande.

Maurizio Pollini - en mästare med
direktkoppling mellan hand och hjärta.

Vred man lite till på den där lilla ratten, kunde keyboarden låta som en saxofon, en trumpet, ett dragspel eller en flöjt. Vilka möjligheter som öppnar sig! Min makes kompis, som ska spela på keyboarden, kan inte spela vare sig saxofon eller trumpet - men vad gör det? Nu kan hon plötsligt det ändå. Hon vred ratten till saxofonläge - och vips, där kom en tonslinga som om musikgruppen plötsligt engagerat en saxofonist - en tonsäker och skicklig musiker som kunde spela lika fort på sin sax som en pianist på sin klaviatur.

Arthur Rubinstein
- en annan mästare med personligt anslag.
 

Det är så fantastiskt, men samtidigt skrämmande. Kommer musiker att behövas i framtiden? Eller kan de lätt ersättas med digitaliserade ljudvärldar? Tänk så mycker pengar man kan spara om man slipper engagera dyrbara musiker - allt finns ju redan förprogrammerat i apparaten! En hel kör kunde man också få - utan en enda sångare. Det var bara att vrida på ratten, stoppa in en mikrofon, sjunga en trudelutt och i bakgrunden bli uppbackad av en jättekör. Mäktigt värre. Och trycker man på ytterligare en knapp - då kan apparaten skriva ner noter på det som man spelar på tangenterna. Vad hade Mozart sagt om det? (Troligen hade han blivit entusiastisk, för han lär ha gillat nymodigheter.)Men - ändå - tänk så mycket arbete och surt förvärvad kunskap som bara i ett slag blir fullständigt överflödig. Eller?

Claude Loyola Allgén.

Claude Loyola Allgén - vem är det? Och vad har han med keyboards och digitala ljudvärldar att göra? Jo, han var en svensk komponist med sinne för det komplicerade. Han skrev musikverk som var så krångliga i sin uppbyggnad att de inte gick att spela. Musikerna kunde helt enkelt inte minnas tonerna, inte komma ihåg de komplicerade taktartsbytena och tonartsförändringarna. Alltså blev den stackars Claude Loyola aldrig spelad - han hade aldrig hört flertalet av sina verk. Och det var naturligtvis en stor sorg för honom. Men en gång träffade han en person som var riktigt duktig på datorer - och den personen tyckte nog synd om Claude Loyola, så han bestämde sig för att programmera in ett av de där krångliga musikverken. Lyckan lär ha varit fullständig när den skäggige komponisten fick sätta sig i en fåtölj och för första gången fick möta sin egen musik, klingande - var det så det lät! Så fantastiskt! Så underbart!

Ingenting är längre omöjligt - på gott och ont. Kanske mest gott ändå.

Men - här kommer Arthur Rubinstein - så långt ifrån keyboards och computers man kan komma. Han framför Frédéric Chopins stora Polonäs i Ass dur, det pianoverk som lär ha stått Rubinsteins hjärta allra närmast.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner