Största möjliga tystnad

Bomben...

När jag var sexton år var jag väldigt rädd för Atombomben. I skolan hade vi haft besök av en man från civilförsvaret som berättat om hur man skulle skydda sig ifall Bomben skulle komma farandes - och det skulle den förstås, förr eller senare. Han pratade om evakueringsplaner och skyddsrum, första hjälpen och strålningssäkra dräkter. Men, efter kaffepausen suckade han uppgivet och sa, att allt det där bara var skitsnack. Smäller det, så smäller det - skyddsrum och strålsäkra dräkter i all ära - det är totalt meningslöst. Det är bara att lägga sig ner och invänta slutet. Sa han. Och det blev tvärtyst i filmsalen.

Bara ruiner kvar.

En kort tid senare såg jag en film på TV som handlade om Hiroshimas offer - fruktansvärda strålskador som inte bara förstört livet för dem som drabbats där och då, utan även för kommande generationer. Jag blev rädd - riktigt förlamande rädd. Tankar om att det kanske vore fel och oetiskt att skaffa barn, dök upp. Och att livet var meningslöst, att framtiden var så oviss att man knappt vågade föreställa sig den. Rädslan för Bomben var som ett stort svart åskmoln som skuggade tillvaron.

Robert Oppenheimer - "atombombens fader" - insåg
snart att han skapat ett helvetesvapen.

Självfallet är jag fortfarande rädd för Bomben, fast nu på ett annat, lite mera kontrollerat, sätt. Och trots allt vågade jag ju sätta två barn till världen, trots katastrofhotet. Numera finns det en annan sak som inger mig en känsla av skräck: tystnaden. "Största möjliga tyssssstnad" som en känd cirkusdirekör brukade säga när det var dags för kvällens sensation. Nu menar jag förstås inte att jag känner skräck när det blir tyst i rummet. Tvärtom: frånvaron av ljud kan vara skön, tycker jag. Det ger utrymme för tankar och funderingar. En ständig ljudridå av skval - oavsett om det är prat eller musik - kan inte vara bra för tankens frihet.

Nej - det är människors tystnad jag menar. Det där tigandet som alltmer tycks ha blivit ett vapen och ett maktinstrument. Att tiga ihjäl något är ett effektivt sätt att förinta det. Det man inte besvarar, förblir ohört och osynligt och till slut existerar det inte längre. Som en gammal engelsk filosof som hette Hume, frågade sig: "Finns det som ingen ser överhuvudtaget?"

Finns stenen om ingen någonsin sett den?

Jag upplever detta alldeles för ofta - i kontakt med företag, myndigheter och andra samhälleliga funktioner. Man svarar helt enkelt inte i telefonen, inte på brev eller mail. Man ringer inte upp, trots att man fått ett meddelande på sin telefonsvarare. Man gör sig helt enkelt oanträffbar. Även påminnelser bemöter man med tystnad - både en, två och tre gånger. Vad händer då? Jo, personen som ville något lägger ner sin förfrågan. Tystnaden har skördat ett nytt offer: den som ville något - ger upp. Den som hade något att säga - blir tyst. Den som ville be om något - slutar be. Tystnad skapar maktlöshet, uppgivenhet, förtvivlan och frustration. Men - varför är det så tyst??

Sverige svarar inte...

Idag tjuvläste jag en skvallertidning i matkön på Hemköp. Där uttalar sig Mona Tumba om tiden efter maken Svens bortgång. Hon berättar om sin sorg och hur tråkigt det är att inte känna hans hand i sin. Men - det värsta var ändå den tystnad som plötsligt uppstod runt omkring henne. Vänner slutade höra av sig och telefonen slutade ringa. Varför denna massiva tystnad? undrar hon.

Det undrar jag också: varför denna tystnad? Så upptagna är väl inte alla? Eller är de det? Eller vill de bara ha goda nyheter och är rädda för eventuella problem och besvärligheter? Eller kanske pinsamheter? Men - tänk om de missar något? Risken finns...

Här kommer en ny blågul symbol:

Vissa svenskar börja tröttna på tigandet.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner