En kamp för självrespekt

Det finns många kändisar som skrivit sin självbiografi: Lillbabs, Zlatan, Git Gay, Johannes Brost, Ken Ring och många, många fler. Oftast brukar kändisarna få hjälp av en spökskrivare. Här får man läsa om den tuffa uppväxten, livsresan uppåt och om allt de åstadkommit och så klart hur vackra, populära och beundrade de varit - och är. Listan på framgångar är lång och imponerande. I längden blir det nästan lite tråkigt att läsa om alla stordåd, trots att texten är välskriven av en professionell skribent. Det är bjärta färger, mycket glitter och full fart framåt. Självklart finns det skuggor i alla liv - men dessa snuddas bara vid som hastigast. Sedan är det full rulle mot toppen igen.

Zlatans självbiografi - full rulle på toppen.

Men - det finns undantag. En del kändisar skriver faktiskt alldeles på egen hand - på gott och ont. (Och nu menar jag förstås inte Knausgård eller Norén. De lirar i en annan liga.) En av dessa kändisbiografier är skriven av en svensk Hollywoodstjärna. Förordet och efterordet är dock skrivna av andra. På det sättet får man tre versioner av samma förlopp. Boken är ganska illa skriven - iallafall av huvudpersonen själv - men hör ändå till mina favoriter, trots den stundtals ganska torftiga och onyanserade stilen. Jag har läst den flera gånger. Varför? Jo, därför att den är så ärlig och så uppriktig och så full av mänsklighet och så sprutande arg, bitter, rasande och paranoid.

Hollywood - från baksidan.

Boken heter Narrens väg - ingen gudasaga och är skriven av den svenske skådespelaren Nils Asther (1897-1981) som på 1920-talet reste till Hollywood och gjorde stor stumfilmskarriär, vid sidan av Greta Garbo. Bokens förord är skrivet av Uno Myggan Eriksson och det inkännande och personliga efterordet är skrivet av Iwo Wiklander som tog hand om den strandade filmstjärnan när han återvände till hemlandet hösten 1958 - utblottad, skandaliserad och saknad av ingen.

En ung Nils Asther i Hollywood.

Nils Asther växte upp i Malmö som bortskämd adoptivson i en disharmonisk familj. En sadistisk styvfar och en plågat undergiven mor präglade honom starkt och lade grunden till en grumlig sörja av människohat, misstänksamhet och narcissism. Nils var vacker - sydländskt mörk och exotisk - och efter att han misslyckats med sina studier flydde han undan den rasande fadern - till Stockholm. Han kom att röra sig på klubbar och restauranger och blev snart upptäckt av en av dåtidens mest berömda filmskapare: Mauritz Stiller. Asther kom också in i de homoerotiskt färgade kretsarna kring Hjalmar Bergman. Han lever som en dandy - som en humla flyger han från den ena till den andra, män som kvinnor. En ständig flykt, utan mål och mening, konstaterar han själv när han bittert och ångerfullt blickar tillbaka.

Nils Asther i en
av sina sista roller.

I slutet av 1920-talet hamnar han i Hollywood tillsamman med Garbo och Stiller. Han gör många filmer och TV-serier - den sista 1950. Men livet i USA blir alls inte glamouröst. Nils lever hårt och slösar bort alla sina pengar på förgänglig lyx. Till slut hamnar han på drömfabrikens skuggsida, utsätts för utpressning och misshandel och blir psykiskt instabil. Nedsättande skriverier i skandalpressen driver honom att fly tillbaka till hemlandet - efter trettio år. Den 15 september 1958 kliver han i land i Göteborgs hamn - en bruten, utblottad man. Just här slutar hans egen berättelse. Ovissheten är total och rädslan och oron för en ensam ålderdom är överväldigande. Nu är det vännen Iwo Wiklander som tar över pennan och berättar om återstoden av denne mans liv i Sverige. En åldrad stjärna utan nätverk, utan släkt, utan pengar och med själen fylld av vrede och ånger. Det är en skakande skildring av en människas inre kamp för självrespekt. Bokens förord sluter med orden "Det var inte lätt att vara Nils Asther".

Här kommer ett YouTube-klipp med vår svenske Hollywoodstjärna. Han agerar tillsammans med Greta Garbo - "den gudomliga" - i den berömda stumfilmen Wild Orchids från 1929. (Musiken är naturligtvis pålagd senare.)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner