E eller Tjugo frågor

När jag var liten tyckte jag mycket om att läsa en tidning som hette Röster i Radio och TV. Den kom en gång i veckan och innehöll - bortsett från TV-tablåerna, som inte var särskilt stora på den tiden, eftersom det bara fanns två kanaler - ibland intervjuer med någon känd person som skulle framträda i TV kommande vecka.

Glädje när den kom i lådan.

Det tyckte jag var kul, särskilt som det ofta var fina foton i svart-vitt. Det kunde vara Birgit Nilsson, Lennart Hyland, Tore Wretman, Allan Edwall eller Alice Babs. Extra kul tyckte jag att det var när den där kända personen skulle svara på 20 frågor. Det kunde till exempel vara: Vilken färg tycker du mest om? Vilken är din favoritmat? Vad skulle du helst vilja kunna göra? Vad ångrar du mest i ditt liv? Vilka tre personer skulle du vilja ta med dig till en öde ö? (Just på den sista frågan minns jag att en känd person svarade "Hitler, Stalin och Idi Amin". Vad hemskt det måste bli på den semestern, tänkte jag. Det tyckte tydligen den som ställde frågorna också, för han frågade förvånat hur personen tänkte där. Kändisen svarade då att han tyckte det vore fint att befria resten av världen från dessa monster och placera dem på den där ön. Så självuppoffrande kan väl ingen vara. Tala om att förstöra sin semester...

Vill man väl knappast
ha med på semestern.

En fråga som också brukade ställas var denna: Nämn en person som betytt mycket i ditt liv. Det var alltid väldigt intressant att läsa svaren. "Mamma", "mormor" eller "min sånglärare". Eller Elvis. Eller Michael Jackson. Eller kanske Bob Dylan. Eller Tage Erlander. Eller Margareta Krook.

Bättre på semestern??

Jag tror att det som var så roligt, var att jämföra med hur man själv skulle svara på alla de där frågorna. Men - tyvärr var det ju ingen som frågade mig.

Om jag nu skulle få svara på 20 frågor och få frågan: "Nämn en person som betytt mycket i ditt liv!", då vet jag precis vad jag skulle svara. Och det konstiga är att den personen känner jag inte alls särskilt väl, men ändå lyser hon i mitt liv. Vi var kurskamrater i två år när jag läste första delen av min psykoterapiutbildning. E, som jag tänker kalla henne här, var psykiater på ett sjukhus i Stockholm. Hon var nära sextio år när utbildningen började och såg både trött och sliten ut. Kläder, mode och smink var knappast hennes grej, utan hon brukade gå klädd i säckiga byxor och foppa-tofflor. Håret var snaggat och glasögonen såg ganska gamla ut och kunde ibland hamna lite på sned.

Miss Universe.

E var kanske inte klassens skönhetsdrottning, men hon var tveklöst klassens samvete. Hon var tystlåten, där hon satt med huvudet på sned och benen i kors. Hon brukade oftast inte yttra sig så mycket i diskussionerna, men när hon väl gjorde det, var det alltid mitt i prick på något sätt. Hon funderade liksom ytterligare ett varv än vi andra, inklusive lärarna. Inte för att hävda sig och visa sig på styva linan, utan för att hon tänkt efter extra mycket. För det var just det E var: eftertänksam. Och rättvis. Och inkännande och empatisk. Men det som E kanske allra mest var, var modig. Hon stod upp för att hon inte förstått, för att hon inte orkat, för att hon av omtanke om sina patienter ibland åsidosatt vissa regler. Och hon stod upp för sina kamrater om hon märkte att någon blev orättvist behandlad eller trampad på.

Jag tror att de patienter som fick E som läkare, måste ha känt sig både sedda och förstådda, hur långt in i skuggornas värld de än förirrat sig - för hennes små blåa ögon lyste av medkänsla och klokhet.

Så skulle jag någon gång bli ombedd att nämna en person som betytt särskilt  mycket, skulle jag svara E. Jag vet inte om jag skulle klara av att vara som hon - för jag är säker på att hon stundtals mådde ganska dåligt av alla de tunga bördor hon erbjöd sig att bära. Men - ett ideal är hon. Kanske inte möjligt att uppnå, men ändå som en ledstjärna och ett ljus i mörkret.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner