Rätt man på rätt plats Del 2 eller Vart ska poeterna ta vägen?

För en inte alltför lång tid tillbaka, föreslog en dam som då var ordförande i Svenskt Näringsliv, att universitetsinstitutioner med humaniora-inriktning skulle få minskade anslag. Eller helst inga anslag alls. Eller till och med beläggas med vissa sanktioner.

Kritiska till humanister...

Hur kunde damen komma med detta förslag? Jo, hon menade att hon - i och för sig och i princiiip, alltså - visserligen inte hade något emot humanister. Men - de tillför liksom inget till samhället, menade hon. Humanioran har spelat ut sin roll, menade hon, och blivit tärande på samhällskroppen - istället för närande på densamma. Närande däremot var förstås utbildningsinstitutioner med teknisk och ekonomisk inriktning.

Närande...

Hur tänkte man där?? Om näring, menar jag.

... Tärande?

Vi som varit dumma nog att utbilda oss inom humaniora-sektorn, har ingen frontplats i nutidens Sverige. Vi är inget "prio ett". Kanske kan jag förstå det. Särskilt sedan vår toalett i radhuset började krångla och inte ville spola. Humanist som jag är, greps jag av en viss oro och ringde till olika VVS-företag för att fråga om råd. En av de VVS-konsulter jag talade med, erbjöd sig att ta en titt på den trilskande apparaten. Ett besök skulle gå på närmare två tusen kronor. Jag började tänka: det är högre tim-arvode än en advokat. Och förmodligen tredubbelt mot vad en humanist skulle få för en föreläsning om Shakespeares dramer, Scorseses filmer eller Wagners operor.

Viktigare än Wagner?

För vad är viktigast? En toa som fungerar eller en ökad insikt i filosofins eller konstens väsen? En fungerande toa, troligen. För en filosof måste ju också gå på toaletten ibland - annars klarar han/hon inte av att filosofera.

Måste jag välja mellan rinnande varmt vatten i kranen eller en dikt av Tranströmer, väljer jag det förstnämnda. Måste jag välja mellan att få en pacemaker inopererad eller en bok av Schopenhauer - väljer jag pacemakern, tveklöst. Men... när man väl tvättat sig i det sköna varma vattnet och fått livet tillbaka med ett hjärta som orkar slå - då vill man ha något mer. Annars blir livet så trist och meningslöst att det knappt var värt att bli ren och frisk. Och det är då som humaniora och konst kommer in. Meningen med livet. Innehållet. Utblicken. Visionen. Glädjen. Tankekraften. Djupdimensionen.

I dagens Sverige skulle denna skräckvideo vara fullt möjlig - är den kanske inte något skämt ändå??Kanska har detta redan hänt?? Isåfall hoppas jag att skammens rodnad sprider sig i ansiktena på de ansvariga. Se och räds: Bruno K Öijer ska "arbetsmarknadsanpassas".

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner