Det gör ont att leva

I dagens DN skriver Hanne Kjöller om vår tids lycko-fixering. Det förefaller som att vi i vårt land - och kanske i hela västvärlden - lider av något slags sorg-, lidande- och problemskräck. (För att inte tala om skräcken för det oundvikliga, det som kommer att drabba oss alla utan undantag - döden..) I kölvattnet på denna skräck för livets skuggsidor, tycks också uppstå ett behov av att klassificera och sätta etiketter på avvikelserna från "lycko-linjen". Resultatet har blivit en nästan absurd diagnoshysteri.

Många diagnoser finns det...

Det gör faktiskt ganska ont att leva - iallafall om man gör det på allvar, fullt ut. Om man gömmer sig och flyr in i en pseudovärld, kan man kanske undvika smärtan ett tag - men det håller inte hela vägen ut. Man kommer inte undan om man fötts till människa.

Att vara liten kan vara mycket jobbigt.

Att vara barn gör ont - man är beroende av andra som kanske inte respekterar en fullt ut, man får inte äta vad man vill och hur mycket/litet man vill. Man måste gå och lägga sig fast man inte känner sig trött och man måste lyda regler man inte förstår innebörden av. Att vara tonåring gör också ont: kroppen förändras, man växer så det knakar och hormonerna rusar och man undrar över sin existens. Vem är man egentligen och hur vill man leva? Att vara vuxen är smärtsamt även det: kärleksrelationer tar slut, karriärplaner går i stöpet, familjelivet knakar och föräldrarna börjar dö.

Att vara gammal också.

Och att bli gammal är värre än värst: man blir osynlig, ohörd och oönskad, kroppen försvagas och ingen lyssnar till en längre. Allt detta hör till levandets predikament (= nödvändiga förutsättningar) och att uppleva det och plågas av det, är inte på något sätt sjukligt eller onormalt - även om det ibland medför svårt lidande.

Man kan inte medicinera bort livet.

Att diagnosticera sorg och längtan som depression och motiverad vrede mot en förtryckande övermakt som psykisk sjukdom, är inte bara opsykologiskt och förnedrande för dem som drabbas. Det är farligt också, eftersom man då förvägrar personerna att av egen kraft, och med eventuell hjälp, själva övervinna det svåra och utvecklas till nästa fas i sitt människoliv. Man kan inte medicinera bort livets smärta - man måste leva igenom den.

(Nu menar jag förstås inte att alla diagnoser skulle vara felaktiga. Jag menar bara att man ska tänka efter noga innan man sätter en diagnos på en människa.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner