| En riktig kram? |
Vissa människor kramar med båda armarna. Andra människor kramar med bara ena armen. Innebär det att de som kramar med bara en arm är mindre varmhjärtade och lite kyligare? De satsar ju liksom bara ena kroppshalvan. Det är lite samma sak med leenden. En människa som ler upplevs som varmare och snällare än en som inte ler. Allvar upplevs på något sätt som kallare i temperaturen. En god medmänniska ska le, tycker många. Det är viktigt, verkar det som. Och så en sak till: den som skrattar mycket anses som mer humoristisk än den som inte skrattar. Men - vem är roligast egentligen? Hur kul är det med någon som skrattar hela tiden? Jag tror nog att de största humoristerna går att finna bland de allvarsamma. Johan Rheborg till exempel. Hur ofta skrattar han? Aldrig. Men - han får andra att skratta.
| En allvarsman - Johan Rheborg. |
Faktiskt är det nog ofta så, att det som ter sig på ett visst sätt - egentligen är sin direkta motsats. Har jag några exempel på min teori? Ja, det har jag.
För att börja med den där en-arms-kramaren. Min pappa musikprofessorn kunde absolut inte kramas med båda armarna. Det gick bara inte. Berodde det på ett kyligt känsloliv? Nej, jag tror det berodde på motsatsen. En stor känslighet och ett stort mått av blyghet. Var det någon som verkligen brydde sig, värnade om och var trofast i alla lägen - så var det han. Men kramas det kunde han inte. (Det var en annan sak han heller inte kunde och det var att hålla tal. Föreläsa kunde han, men inte ställa sig upp och tacka för en måltid. Jag minns hur han våndades när han blev placerad till vänster om värdinnan på middagar. Det förmörkade hela festen och all spontanitet var som bortblåst. Hela måltiden gick åt till att försöka komma på något att säga. Flera timmars förberedelse för att säga: "Tack för maten. Det var gott!" För oftast blev det inte mer än så. Och det berodde inte på för lite känslor, utan på för mycket känslor - pappa var helt enkelt rädd att bli rörd.)
| Oj, vad kul!! |
Och så det där med humor. Hur underhållande är det egentligen med en så kallat humoristisk person som oupphörligen drar vitsar och sedan själv gnäggar åt dem? Inte kul alls. Men - det är väl bäst att skratta med, så man inte blir ansedd som en tråkmåns och surpuppa. Faktum är dock, att två av världslitteraturens mest allvarstyngda författare - och då menar jag riktigt "heavy stuff" - Franz Kafka och Samuel Beckett tydligen var stora humorister båda två som kunde få sina vänner att vika sig av skratt.
| Franz Kafka - en humorist. Också. |
Kvällens slutsats: den som ter sig kylig, kan vara varm. Och den som ter sig allvarlig kan vara rolig. Och den som skrattar mycket kan vara en riktig tråkmåns.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar