Kvinnligt och manligt

Min make och jag tittar på TV på söndagskvällen - en film med titeln Hypnotisören. I huvudrollerna Mikael Persbrandt och Lena Olin. Regissören heter Lasse Hallström. Filmen, som är en blandning av thriller och drama, handlar om en familj som blir knivslaktad av en blodtörstig mördare. I jakten på mördaren kopplas en traumaexpert in. Han är också specialist på hypnos och ombeds att förhöra den medvetslöse, ende överlevande efter familjemassakern - en tonårig son. Filmens handling är både snårig och orimlig och det visar sig snart att den svårt skadade sonen är den skyldige. Han är adopterad och har agerat på sin psykiskt sjuka biologiska mammas order. I filmens mitt kidnappar den galna mamman traumaläkarens/hypnotisörens son. Kris utbryter i läkarfamiljen. Hur reagerar man när det värsta hotar att hända - att man riskerar att förlora sitt barn?

Mikael Persbrandt och Lena Olin i Hypnotisören.

Hypnotisören är en riktigt dålig film (1 poäng av 5 möjliga, om jag får bestämma...) - dialogen är onaturligt stolpig och handlingen absurd. En galen mamma som smyger runt, utrustad med både sprutor och älgstudsare, stirrande blick och svart tovigt hår - hur rimligt är det? Slutscenen där den galna mamman - förstås, efter en lång vansinneskamp i en sjunkande buss - drunknar i en isig vinterapokalyps, är direkt stötande orealistisk. Tyvärr.

Den galna mamman (gestaltad av Anna Azcarate)
förbereder illdåd.

Men det är inte dåliga filmer som dagens blogginlägg ska handla om. Det ska handla om hur olika män och kvinnor hanterar känslan av rädsla och maktlöshet. I filmen finns en scen som ställer denna olikhet på sin spets. Traumaläkaren och hans hustru har förstått att deras son blivit kidnappad. Förrövaren (den galna mamman) har skrivit hotelser i blod tvärsöver väggarna i hustruns målarateljé, polisen är inkopplad på fallet - och nu har föräldraparet bara att vänta. Hur hanterar man det? Hustrun vankar runt i huset, vrider sina händer, sliter sitt hår och väntar otåligt på besked. Förtvivlan och skräck bubblar inom henne. Hon kan inte sitta ner, hon kan inte göra något annat än vänta - vanka runt och vänta. Mannen däremot sitter tyst vid matbordet, äter sin middag och knaprar på en skiva knäckebröd. Hustrun tittar i raseri på honom och utbrister: "Och här sitter du och vräker i dig som en jävla gris! Hur kan du??" Mannen tittar sorgset på henne och fortsätter att knapra på sitt knäckebröd.

Olika (kropps-) språk.

Den ena ger tydligt uttryck för sin skräck: kroppen visar alla tecken på rädsla - motorisk oro, blekhet, och otålighet. Den andre visar inga tydliga tecken på känslostorm. Han sitter vid bordet och äter, till synes lugn. Men betyder det att han inte känner samma oro, samma skräck?

Nej. Filmen vill visa att han kanske känner ännu mer. Han försöker äta, försöker tugga på knäckebrödet, försöker kontrollera sina impulser att rusa ut, att handla, att söka efter sitt försvunna barn. Men - han visar inte hur han känner. Han behåller känslostormen på insidan. Trycker ner den. Kämpar i det tysta.

Knäckebröd.

Denna skildring av skillnaden mellan manligt opch kvinnligt känslouttryck är den enda fördelen med Hypnotisören: att jag som kvinna faktiskt lär mig förstå, att de tysta männen, som sitter där vid bordet och knaprar på sitt knäckebröd, visst känner, ser och förstår. Fast de är tysta. Visst är det en viktig lärdom? Så ibland kan det vara bra att inte stänga av TV:n - trots att filmen är riktigt, riktigt usel.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner