Det är så svårt att göra alla glada

- Om jag och Milou hängde över ett stup - vem skulle du rädda då??

Den som ställde frågan var min yngsta dotter när hon fyra år gammal fått ett marsvin. Storasyster var åtta och hade också fått ett marsvin.

Frågan var mycket allvarligt menad. Marsvinen hade nyss kommit hem till huset och satt i sin bur, tätt sammanpressade och såg väldigt förskrämda ut. Storasyster och Lillasyster och jag satt på varsin stol vid buren och tittade förtjust på de söta små pälsbollarna. Nu skulle vi hitta på namn till dem. Lillasyster bestämmer snabbt att hennes ljusbruna ska heta Milou - som idolen Tintins hund. Storasysters mörkbruna får heta Milette. Vi matar dem med gurka, vi skrattar. Man kan liksom inte ta ögonen ifrån de små djuren. Det är så härligt att känna hur den lilla grisen drar i gurkbiten. Men, så plötsligt blir Lillasyster ledsen och går sin väg.

Gnagare med päls.
(Marsvinen på bilden är inte identiska
med dem som porträtteras i texten - fast väldigt lika.)

Hela kvällen är hon tyst. Så, när det är dags för att natta och hon ligger i sin säng, säger hon, med stora allvarliga ögon: "Om jag och Milou hängde över ett stup - vem skulle du rädda då?" Jag minns att jag började skratta och svarade att jag skulle rädda henne - så klart. Ett barn mot en gnagare?? Valet är ju så självklart. Men det var allvar, det såg jag. Lillasyster hade upplevt att jag visade mer intresse och kärlek till den lilla råttan än till henne och nu var rädslan stor.

- Är det alldeles säkert? undrade hon.
- Ja. svarade jag. Det är alldeles säkert.
- Du tycker inte mera om Milou då??
- Nej, sa jag, självklart inte. Det förstår du väl!!

Båda systrarna återkom då och då till "hänga-över-ett-stup-frågan" - när de var små:

- Om pappa och jag hängde över ett stup - vem skulle du rädda då?
- Om Lillasyster och jag hängde över ett stup - vem skulle du rädda då?
- Om morfar och jag hängde över ett stup - vem skulle du rädda då?

- Dig förstås!

- Men om G (min nuvarande make och flickornas pluspappa) och jag hängde över ett stup då?
- Dig så klart! G kan ju simma.
- Men det är inget vatten under stupet...
- Dig iallafall - självklart!!

Nu är flickorna stora och brukar inte reflektera så mycket över vem som hänger över stupet och dinglar och riskerar att rasa ner i avgrunden. Men det betyder inte att känslan inte kan komma tillbaka. Rädslan för att bli bortvald, att bli "bortprioriterad", att bli hängande över stupet, ensam, utan hopp om att bli räddad - helt enkelt.

Grand Canyon - många stup att hänga över.

Lillasyster och min makes bäste vän fyller år dagarna efter varandra strax före jul. Bäste vännen fyller jämnt med hög siffra och ska ställa till med stor fest. Det innebär att Lillasysters trettonårsdag måste firas en dag i förväg för att jag ska hinna resa ner till den andra festen. Och nu blir det problem - jag måste resa på Lillasysters riktiga dag för att hinna fram. Det är jobbigt att förklara och argumentera och medan jag håller på med det - och pratar och pratar  - då känner jag igen Lillasysters blick från den där kvällen då marsvinen kommit.

- Måste du välja den där gubbfesten före min födelsedag? frågar hon med allvarliga ögon.

Vad svårt det är att välja och bestämma sig! Man vill ju göra alla glada och nöjda - särskilt sina barn. Men ibland går det inte. Ibland lyckas man inte fixa logistiken och då känns det tungt.

Det finns vägmärken även för denna situation, som visar hur jag känner - apropå att försöka hålla rätt kurs i livet, apropå att göra alla nöjda:

 

Många val blir det...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner