Musik på den vassa eggen

Nu har jag åkt buss mellan mina båda hem - två gånger på raken. Jag blir rädd när vädergubbarna dundrar om snökaos, blixthalka och ischock och då vågar jag inte ta bilen. Och jag antar att det är just precis det de vill. Lämna bilen hemma och åk buss istället, dundrar de. Då lyder jag - men jag saknar så oerhört att köra min bil.

Snökaos, blixthalka och ischock
- bäst att lämna bilen hemma och ta bussen istället.

Det är frihet att köra sin bil. Man får stanna var man vill, äta var man vill, lyssna på vad man vill, hur starkt man vill och sjunga högt för sig själv. Sjunga högt går absolut inte när man åker bussen - då blir man säkert avslängd halvvägs i Ringarum, östra Götalands tråkigaste matställe - eller kanske norra Europas. Allt smakar stekflott och mjölpanering och till allt - precis allt - serveras gröna ärter.

Men musik i lurar kan man lyssna på i bussen - hur högt som helst. Jag brukar variera mellan rock och klassiskt, mest klassiskt blir det. Bara det är musik "på den vassa eggen", längst ut på kanten över avgrunden, musik som skapats av nödtvång. När musiken verkligen speglar något som varit absolut nödvändigt att uttrycka. När det inte funnits något alternativ - skapa eller gå under.

Bussen kommer.

Ett sådant stycke musik lyssnade jag på idag - på bussen, med lurar. Tonsättaren heter Robert Schumann. Jag borde naturligtvis veta mer om honom innan jag skriver - men jag vet lite iallafall, och jag tror att det räcker. Robert (1810-1856) var gift med Clara som var pianist. Han dyrkade henne. Så fick Clara en pianoelev som blev väldigt kär i henne - trots att hon var gift och hade sju barn. Pianoeleven bestormade henne med sina kärleksbetygelser och övade antagligen frenetiskt på sina pianoläxor. Huruvida det blev något mellan dem, vet jag inte. Jag tror knappast det. Det enda jag vet är att Robert, som hade ett känsligt psyke och fallenhet för ångest och depression, tog oerhört illa vid sig. Så illa att han blev galen och tynade bort på ett sinnessjukhus, borta för världen och kolsvart till sinnes. Men ändå komponerade han - musik som är så galet full av passion, svartsjuka, förtvivlan och bultande ångest och isande rädsla för själens mörker och den stora ensamheten.

Clara och Robert Schumann.

(Pianoeleven hette förresten Johannes Brahms. Han kom att utvecklas till en av de allra största symfonikerna och en förelöpare för den modernism som skulle komma ett halvt sekel senare. Såvitt jag vet bevarade Brahms minnet av sin förälskelse i pianofröken hela livet och såg aldrig åt någon annan kvinna. Fast det är kanske en sådan där musikskröna, vem vet...)

Här kommer musiken - den som befinner sig längst ut på den vassa eggen, balanserande alldeles vid avgrunden: Robert Schumanns Manfred-ouvertyr. Dirigenten är den berömde Wilhelm Furtwängler och inspelningen är en live-upptagning från 1949. Skruva upp volymen ordentligt, för nu blir det "åka av".

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner.