En liten bok

Jag fick en bok av en av mina bästa vänner i födelsedagspresent för ett par år sedan. Jag tror att han hade hittat den på något avlägset beläget gammalt antikvariat - han gillar att botanisera i sådana. Och jag tror absolut inte att han visste vad boken egentligen handlade om, då hade han nog inte givit bort den i födelsedagspresent till någon - möjligen om denna någon varit obducent.

Boken är liten, vit och oansenlig med text i svart. Ingen bild, inget mönster - bara en yta med text, Texten lyder: Avled stilla.

Boken är skriven av Simone de Beauvoir - filosof, författare och sambo/särbo/kärbo med Jean-Paul Sartre. De levde i en dynamisk dialog under hela sitt förhållande och ligger begravda bredvid varandra på Montparnassekyrkogården i Paris. Kanske fortsätter dialogen - vem vet.

Jean-Paul Sartre med livskamraten och samtalspartnern
Simone de Beauvoir.

Tillbaka till den lilla vita boken. Den är skriven 1964 och skildrar in i minsta detalj hur Simones mor - en 78-årig överklassdam - avlider av magcancer på ett privatsjukhus i Paris. Man får följa hur sjukdomen alltmer erövrar kroppen och till sist får totalt herravälde. Beskrivningen är skrämmande detaljerad och dottern Simone följer förloppet som en forskare följer sitt objekt. Varje utsöndring registreras, varje sår observeras, varje blödning och varje kräkning noteras. Men också moderns psykiska resa beskrivs. Hur hon - som från början varit så pryd och noga med sin högborgerliga fasad - nu låter sig blottas och tvättas och hanteras som ett kolli. Hur hon som tidigare varit så hungrigt härsklysten - nu blir en foglig liten spillra, tacksam för det allra minsta. Murarna faller, en efter en, och den fina damen blir ett hjälplöst litet barn som inte vågar vara ensamt.

Författaren väjer inte heller för de allra smärtsammaste iakttagelserna av sitt eget beteende: hur hon äcklas av mammans lidande, hur rädd hon är och att hon faktiskt önskar mammans död - för att hon själv inte står ut att se, hur hon försöker fly undan upplevelsen av denna sista resa ner i förnedring och förfall. Men ändå - hon stannar kvar till slutet.

Jag antar att bokens titel Avled stilla är en bitande ironi över alla dessa förskönande omskrivningar som omgärdar döendet. Den gamla kvinnans död är allt annat än stilla, hennes lidande är fasansfullt - ändå ska det heta att hon "avled stilla". "Gått bort, avlidit, somnat in, gått hem". Det låter lugnt och fint. "Far har sträckt ut handen och mor har fattat den".

Också en förskönande omskrivning.

Döden skrämmer de flesta - det är jag ganska säker på - om den är ofrivillig. Men, på något outgrundligt sätt minskar det ändå rädslan att läsa en bok som så nästan vetenskapligt skildrar döendets process.

När jag var liten trodde jag att obducenter nog inte var så särskilt rädda för att dö. Kanske är det så?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner