Stanna tåget - vi vill kliva på!

 

"Vart är vi på väg?" frågar Kristian Luuk i TV-programmet På spåret - programmet som alla medelålders-plussare kollar på i sina soffor. Visst kan det vara kul ibland. Kanske. Men nog är det väl något konstigt med husbandet Augustifamiljen? Allt de spelar blir liksom torrt på något sätt. Gästartisterna torkar också - om de inte redan är torra. Jag vet inte om det beror på hur musiken är arrangerad eller på om musikerna helt enkelt har tråkigt. Jämför med husbandet i Dobidoo - där är det minsann inte någon torka.

Men nu är det bara den inledande frågan "Vart är vi på väg?" det ska handla om. För det undrar jag verkligen - där från min plats på perrongen, när jag ser tåget rusa bort i fjärran, befolkat av passagerare som fått in en fot på arbetsmarknaden. Jag har tappat min tågbiljett och nu kan jag visst inte få någon ny. Kanske var biljettluckan inte bemannad när jag passerade. Eller så blev biljetten ogiltig just när jag skulle kliva på. Ja - just så var det faktiskt. Högskoleverket ändrade sina regler just när jag skulle slutföra min utbildning till psykoterapeut och läsa till legitimation. Vi som hade en humanistisk grundexamen fick ingen biljett för fortsatt resa. Trots att vi redan var på tåget. Vi fick kliva av. Och sedan dess lever vi våra liv på stationen i väntan på en ny avgång.

Tåget har gått.

Det är ingen rolig metafor: en ödslig järnvägsstation, ett tåg som försvinner i fjärran. Men jag tror att i slutändan kommer regelnissarna på Högskoleverket nog att ångra sig. För det kommer snart att bli ont om legitimerade psykoterapeuter. Många kommer att gå i pension inom en snar framtid och nyrekryteringen sker från en slimmad bas, eftersom alla som inte har en så kallat människovårdande grundexamen utesluts.

Jag hade faktiskt en kurskamrat som inte alls var lämplig som terapeut - hon hade kort stubin och svårt för att lyssna och var egentligen mera intresserad av hästar och hundar än av människor. Men eftersom hon tjugofem år tidigare gått en sjuksköterskeutbildning, så fick hon kliva på tåget.

Vart är vi på väg? Klimatet blir allt tuffare, arbetslösheten ökar, utslagningen, segregeringen, åldersdiskrimineringen, ensamheten också. Många unga mår psykiskt uselt - så uselt att några väljer att ta sina liv. Många gamla mår också uselt - framförallt gamla ensamma män - så uselt att några väljer att ta sina liv. Samtalsstöd behövs mer än någonsin, men köerna till terapeuterna är långa och väntan många gånger så tröstlöst oändlig att man ger upp. Så får det inte vara!

Nu är det dags att tåget stannar vid vår ödsliga station så att vi kan gå ombord. Vi humanister ska få våra biljetter - på något sätt. För ombord ska vi! Och resa ska vi!

Take the A Train med Duke Ellington:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner