Mitt dubbelliv - del III

Varför ska just julafton vara en så dramatiskt viktig dag - egentligen? Förberedelserna är enormt omfattande: städa, handla, laga mat, tvätta, släpa hem ett halvvisset barrträd, trassla med papper och tejp i massor, formulera pinsamma nödrim. Så kommer den stora dagen. Full rulle. Och så vips, är klockan midnatt, och det har blivit en betydligt mindre dramatisk dag - juldagen. Vart tog den stora dagen vägen? Plötsligt är den redan igår - ett vemodigt imperfektum. Och snart är den en vecka sedan. Och snart minns man den inte riktigt tydligt längre. Var det i år Lillasyster fick sin lampa? Eller var det förra året? Vilket år var det Storasyster fick den där häftiga krukväxten? Ingen minns.

King Size-gran...

Inte heller detta år lyckades vi fira den stora dagen tillsammans, min man och jag. Våra familjer bor ju på 45 mils avstånd och det är inte så lätt att fixa något gemensamt firande - varken för tomten eller för alla de andra. Visst känns det lite sorgligt, men jag har ett julaftonsminne som jag brukar tänka på - om jag skulle råka bli lite vemodig - och då går det faktiskt över. Den ideala julen existerar inte. Så är det bara. Att sträva efter denna chimär skapar bara frustration och besvikelser.

... eller mini, det är frågan?

En gång för tjugo år sedan var jag tvungen att åka tunnelbana på julaftonskvällen. På den tiden bodde jag vid Brommaplan, strax nordväst om Stockholms city, på den fina gamla Gröna linjen. (Jag bor utmed den nu också, fast några stationer bortom Brommaplan.) Klockan var väl ungefär halv åtta. Det gick inte så många tåg denna kväll förstås, så det var många som väntade på den mörka perrongen.

Vinterkväll på Gröna linjen.

Jag minns att jag lät blicken glida över de väntande - mörka gestalter i det kalla skenet från perrongbelysningen. Då upptäckte jag en sak: det var bara män i medelåldern. Alla hade de stora papperskassar med sig. Några satt hopsjunkna på träbänkarna, några stod upp. Och de såg trötta och vemodiga ut, allihop. Huvudena var nedböjda Vad var dessa män för några? Och varför hade de papperskassar?

Det var kallt och jag frös, så jag började gå runt på perrongen. Medan jag cirkulerade kikade jag diskret ner i de stora papperskassarna. Det var öppnade julklappar i dem, det kunde man se, för julpapperet var hopknölat och presentbanden låg liksom ovanpå. Då slog det mig: detta var helgpappor som var på hemväg från julaftonsfirandet hos barnens nya familj. De hade hälsat på, kanske ätit och så öppnat sina julklappar och sedan fick de åka hem till sitt igen. Jag minns att jag kände ett hugg av sorg i hjärtat. Vilken ensamhet, vilken känsla av tomhet det måste vara att vinka hej då till sina barn, lämna ljusen och värmen och gå ut i mörkret och kylan. Och komma hem till en tyst lägenhet.

Hoppas, hoppas att dessa pappor fick nya hem och att barnen kunde komma och fira jul i pappornas nya hem. Om inte annat iallafall fira Lilla Julafton. Det är fint det också. Precis lika fint - för det ska vi fira imorgon den 28.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner