Med facit i handen är det lätt att vara hjälte

Hanne Kjöller - ledarskribent på Dagens Nyheter - skriver i dagens DN: "Det är någonting som skaver efter filmatiseringen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och den efterföljande debatten."

Hon skriver att man i kölvattnet av TV-serien har börjat skuldbelägga dem som vårdade de aids-sjuka i mitten av 80-talet. Man framställer dem som rädda om sitt eget skinn, man beskriver dem som fega i sina skyddsoveraller, handskar och munskydd. Och man kritiserar att de döda kropparna paketerades i plastsäckar med varningstext på - som miljöfarligt avfall.

Avliden i aids paketeras i plast
på Roslagstulls sjukhus i Stockholm.

Men - man visste ju faktiskt inte hur denna grymma sjukdom smittade. Man visste inte - då - att aids inte smittar via utandningsluften, via tårar, via svett. Den kunskapen kom senare - mycket senare. Och nu, i och med att effektiva bromsmediciner forskats fram, har skräcken ebbat ut. Den unga generationen har tappat respekten för att detta faktiskt var en farsot som i mycket påminde om digerdöd och pest. Människor dog i fruktansvärda plågor - de ruttnade bort - och ingen visste varför. Överallt dök det upp mer eller mindre vansinniga förklaringsmodeller: en avlägset belägen fabrik som framställer virologiska stridsmedel hade utsatts för terrorattentat och dödliga virus spridits ut över världen, utomjordingar från en fientligt inställd planet hade attackerat jorden med ett hittills okänt virus, detta är Guds straff...

Det är så lätt att döma - med facit i handen.

Jag har faktiskt en parallell - fast det handlar inte om hiv och aids utan om nazism. I början av 80-talet, innan någon ännu hört talas om hiv-viruset, kom en film som hette Mephisto. Den var tyskproducerad och handlade om den berömde skådespelaren Gustav Gründgens. Han hade stora framgångar på scenen - hörde till den tyska kändiseliten under trettiotalet, en elit som var ganska så gränstänjande och Gründgens befann sig i täten. Så kommer Hitler och allt förändras. Konsten ska vara rumsren, nationalistisk, enkel att förstå och - förstås - antijudisk. Flertalet seriösa konstutövare väljer att fly landet.

Gustav Gründgens i paradrollen som
Mephisto i Goethes Faust.

Men Gründgens stannar kvar. Han blir en lydig kasperdocka som smörar för det nazistiska etablissemanget. Domen blir hård. Efter kriget fryses han ut av de återvändande, de som haft modet att protestera. Gründgens liv slutar med självmord - ensam på ett ödsligt hotellrum.

Några kompisar och jag bestämde att vi skulle se filmen och sedan ta en fika efteråt. När vi kom till fiket var kompisarna upprörda. Hur kunde han vara så feg?! Varför protesterade han inte? Och hur kunde han ljuga om sina judiska vänner??! Hade han inget samvete alls? Jag tyckte förstås också att Gründgens var en fegis, en riktig medlöpare, men är det så himla enkelt att vara modig? Och vad hade alternativet varit? Så jag frågade kompisarna hur de hade gjort, om de hade varit Gustav Gründgens. Protesterat, så klart! Aldrig i livet smörat för nazisterna! Jag minns att jag sa något om att han kanske inte trodde sig om att klara ett liv som skådespelare på ett annat språk än sitt modersmål. Att han var rädd om det han lyckats uppnå och inte ville/vågade släppa taget. Kompisarna blev arga och kaffet smakade extra beskt och bullen satte sig på tvären. Klart att jag inte ville försvara en medlöpare. Men ändå...

Det är alltid lätt att vara hjälte i efterskott, när man har facit i handen och vet hur det gick, vem som egentligen var boven och vem man skulle "hålla på".


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner