Spöken och minimello

För några år sedan visste jag allt om Bolibompa-program och julkalendrar och minimellos - men nu när flickorna blivit tonåringar, har jag tappat kollen totalt. Inte ett enda avsnitt av årets kalender har jag sett.

Två av deltagarna i årets minimello: Mia och Pia.
Låten heter BomBomBom.

Men - häromkvällen satt jag och slötittade på TV och programmet Debatt. Här diskuterades årets julkalender Mysteriet på Greveholm. En man från det kristna förlaget Gospel Media ansåg att programmet kunde vara skadligt för de små tittarna - särskilt ett avsnitt där två barn leker "anden i glaset-leken". Leken kunde leda till oanade konsekvenser, menade han, barnen kunde bli ordentligt skrämda och ta skada. Programledaren frågade, förmodligen lite på skoj, om han menade att det kanske kunde dyka upp andar - på riktigt. Mannen från Gospel Media skruvade lite på sig, och man såg tydligt att det var just exakt det han menade. Leken kunde nog kanske öppna upp för något slags kontakt med andra sidan och alltså framkalla ("livs levande") andar på riktigt.

En TV-producent som uppenbarligen stod bakom årets julkalender, svarade på kritiken. Han verkade aningen road, men ville inte vara raljerande. Istället svarade han att det är mycket i barnprogrammen som isåfall kan anses som både skadligt och farligt. Han nämnde att det kan vara skrämmande att se hur Emil låses i snickerboa av sin skrikande och ilskne far. Eller farligt att ta efter flickan som hoppar från taket med ett paraply. Man får väl anta att han avsåg Madicken. Och det som visas i de kommersiella barnkanalerna måste vara ännu skadligare att titta på - där de tecknade figurerna mosar varandra, drar ut ögonen, plattar ut varandra, pucklar på varandra, utan att någon tar den minsta skada. Vips hoppar de upp igen och är fit for fight för en ny våldsbatalj. Risken finns att de minsta tror att det går till så i verkliga livet också.

Madicken på taket. Nuförtiden skulle hon så klart
varit utrustad med hjälm och knäskydd - åtminstone.

Men visst är Madicken farlig. Hon är livsfarlig. När jag var liten hade vi en granne som hade en son. En dag när föräldrarna var på sina jobb, ville han pröva att hoppa från taket med ett paraply. Kanske att det kunde funka som en fallskärm? Han tog sin pappas största svarta paraply, klev upp på taket och hoppade rakt ut i luften och hamnade på den breda garageuppfarten framför huset. Där hittades han av sin pappa som kom först hem från sitt jobb och skulle köra in bilen. Det blev sjukhus och en vecka senare återvände grannpojken i rullstol med båda benen i gips. Det blev en lång konvalescens - många månader på kryckor. Så kan det bli när man läser Astrid Lindgren, tänkte jag och funderade på allt ännu hemskare som skulle kunna inträffa om man skulle låta sig inspireras av den andra företagsamma flickan i Astrids värld: Pippi. Tala om katastrofer...

Ingen hjälm här heller...

Men hur är det med spökena då? Är frågeställningen bara löjeväckande och ska skrattas åt? Uppriktigt sagt, vet jag inte. På något sätt är det ändå lite häftigt att en vuxen man sitter i en TV-debatt och på fullaste allvar faktiskt menar att det finns folk på "andra sidan" som kan "kliva över" om de blir "inbjudna". Vill de kliva över? Har de tråkigt? Vill de kolla hur det går för sina kvarlevande anförvanter? Längtar de tillbaka? Vill de ställa saker och ting till rätta? Och - om de nu skulle känna sig kallade av "anden-i-glaset-leken"- kan de hitta tillbaka sedan, när leken är slut? Det är så många frågor och inga svar. Men en sak är jag helt säker på: att det kan bli väldigt spännande, roliga och djupsinniga samtal hemma mellan barn och vuxna som - förhoppningsvis - tittar på julspökena tillsammans.

Spöken är bra att prata om.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner