Poeter och glödlampor

Jag är envis och tjatig - jag vet... Men jag vill än en gång citera vår ekonomipristagare Alvin E. Roth. Framgångskonceptet lyder som följer:

Gör det du är bra på.
Och låt bli att göra det du inte är bra på.

Visst låter det oerhört enkelt? Men - riktigt så enkelt är det ju inte, fast det borde vara det.
Tänk om ingen vill ha det där som du är bra på? Tänk om det där som just du är bra på, inte ses som värdefullt? Och tänk - ve och fasa - om just det där du är bra på, också är det enda du är bra på. Du är helt enkelt inte bra på något annat. Hur blir det då?

Jag tror att många av de stora föregångsmännen/-kvinnorna varit just bra på en enda sak. Och haft den stora turen att få syssla just med den saken. Säkert hade de inte alls kommit till sin rätt i andra sammanhang. Det finns hur många exempel som helst.

Väldigt opraktisk - men en fantastisk tonsättare.

Kompositören Gustav Mahler lär ha varit fullständigt omöjligt opraktisk. Han kunde komponera, promenera, simma och skriva brev. Därutöver var han katastrof. Vart han gick välte han saker eller snubblade. Mozart var ett strålande geni som bara sprutade ut fullständigt svindlande musik - men han kunde inte räkna. Han var totalt oekonomisk. Trots att han måste ha tjänat mycket pengar på sin musik, avled han i armod, skuldsatt upp över öronen.

Slösaktig - men väldigt bra på annat.

När jag jobbade på den kungliga musikaliska akademien som redaktör, hade jag en period mitt arbetsrum bredvid akademiens kamrer. Han var f.d. kapten i flottan och en riktig stridis. Han var - förstås - en hejare på att räkna och på att sälja och köpa aktier på börsen. Men musik - det förstod han sig inte på. Ännu mindre poesi. Sånt var bara larv och kärringaktigt bjäfs, brukade han säga.

En trappa upp i akademi-huset huserade en poet och tidskriftsredaktör. Denne man var en briljant skribent och språkman - men fullständigt opraktisk. En dag kom poeten ner för trappan och knackade försiktigt på kamrerns dörr. (Eftersom jag satt i rummet bredvid och dörren mellan oss var öppen, kunde jag höra konversationen.) Poeten harklade sig och berättade att något hemskt besvärligt hade inträffat i hans arbetsrum: taklampan hade slocknat och nu var det mörkt som i en säck däruppe. Det hade varit mörkt i flera dagar - men först nu kände han att han ändå vågade sig på att störa kamrern. Kunde han, möjligen, få lite hjälp?? Kamrern skrattade hånfullt. Kan man inte skruva i glödlampa själv, kanske?!? raljerade han. Poeten svarade modstulet, att det nog inte skulle gå så bra. För det första visste han inte vad det skulle vara för sort på glödlampan, och för det andra hade han aldrig stått på en stege. Kamrern reste sig så häftigt att skrivbordsstolen föll baklänges, marscherade ut och med riktiga stöveltramp uppför trappan. Poeten smög efter.

Inte så lätt
för poeter att fixa...

Fem minuter senare kommer kamrern tillbaka, sticker in huvudet i mitt arbetsrum och morrar något om "poetjävlar". Jag minns att jag försökte säga något förmildrande om att han ju ändå var en fantastisk skribent. Kamrern fnös. Sådana idioter som inte fattar något av livets realiteter borde hålla klaffen, hålla sig undan... Helvetes klantarslen, mullrade han, reste upp stolen igen och satte sig med en duns vid sitt skrivbord. (Måste bara tillägga, att kamrern var en verklig toppenkille. Hur trevlig som helst och vi hade så roligt på kafferasterna - trots att han alldeles säkert räknade mig till "poetjävlarna" också.)

Som sagt: tänk om Mahler inte fått komponera, utan blivit anmodad att söka jobb som plåtslagare? Sådana är det ju brist på - inte på kompositörer. Och tänk om Mozart fått höra, att det där med musik, det fick han syssla med på sin fritid. Ekonomer däremot - det behövs i vårt samhälle. Vad skulle herrarna ha gjort? Och "poetjävlarna" - vad ska de göra? Kratta på kyrkogården?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner