Ett äreminne

Vi tittade alldeles nyss på programmet Så mycket bättre i Fyran. Årets deltagare var samlade kring julbordet för en tillbakablick på sommarens musikaliska möten. Detta är inte min musik - men så imponerad jag blev och så mycket nytt jag fick lära mig. Jag fick liksom lite nya öron - öron för ett annat slags musicerande än det klassiska.

Det fantastiska gänget i årets Så mycket bättre:
Olle Ljungström, Sylvia Vrethammar, Maja Ivarsson,
Pugh Rogefeldt, Linda Carlsson och Magnus Uggla.

Den klassiska musikens tolkningsbegrepp innebär ju inte att man förändrar själva materialet - man liksom silar det genom sitt eget "filter", utan att lägga till eller dra ifrån några toner. Ett preludium av Frédéric Chopin t.ex. kan ju låta väldigt olika beroende på vem som spelar - och det är oerhört spännande. När jag var tonåring brukade jag klä mig i svart och sätta mig vid pianot, tända stearinljus och spela smäktande så att tårarna rann (åtminstone på mig själv...) Samma stycke kunde spelas torrt och sakligt, men det var ändå samma toner och samma rytmer. Vilken rikedom och vilken inspirerande ovisshet - för ingen visste ju hur tonsättaren själv skulle ha spelat.

Frédéric Chopin - en daguerrotypie från hans sista levnadsår.
Han avled av tuberkulos i oktober 1849.

Men här kunde man förändra "Så mycket mer". Nytolkningarna gjorde att musiken ibland kunde byta tidsålder och nå nya generationer av lyssnare. En proggig 70-talslåt förvandlades till pop/house och en ganska skrikig punklåt blev en mjukt sensuell bossanova, en pianopoplåt blev till rivig rock.

Och så var det en låt som blev till en sorgmarsch med en delvis omskriven text som handlar om det ofattbara att vi alla ska dö och om att inte hinna eller våga ta farväl: Jag och min far. Just det som är så svårt att förstå, att någon som varit nära och betytt så mycket plötsligt inte längre finns. Den låten, skriven av Olle Ljungström men omtolkad av Magnus Uggla, kommer att bli en klassiker - det är jag helt övertygad om. Den kommer att spelas överallt, om och om igen, länge, länge, av ung och av gammal.

Magnus Uggla och Olle Ljungström.

Jag och min far förenar det högstämda allvaret i sorgen och det raka i insikten om allas vår förgänglighet med den varma kärleken som reser detta äreminne över en fars omsorger om sin son. En son som också blivit far och som därför kan se och förstå det villkorslösa. "Cirkeln är sluten".

I kvällens TV-program berättade Magnus Uggla att han fått en enorm respons på sin tolkning, Hans hemsida hade översvämmats av tack-meddelanden. Han var rörd och överraskad över att han hade rört vid så många hjärtan. Kanske beror detta på de rader i texten som berör något av det allra smärtsammaste med att förlora någon man älskar - att man inte vågar ta farväl. Att man inte vill förstå att det kan vara sista gången, att man inte vågar säga de där orden - innan det är för sent.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner