Får man vara blåögd?

När jag var ung var jag litteraturforskare. Jag älskade att analysera dikter - fundera över vad diktaren menat och varför han skrivit som han gjort. Det fanns många favoriter: Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och en väldigt mystisk farbror som jobbade som kypare och skrev dikter som ångade av nästan febrigt nostalgisk längtan tillbaka till en förmodligen uppdiktad ungdom: Gustaf Adolf Lysholm.

Men den stora favoriten som jag också kom att forska på hette Bertil Malmberg. Han förkroppsligade nog det mesta av schablonbilden av "Poeten" när han inledde sin diktarkarriär vid förra sekelskiftet: han rörde sig i salongerna och skrev parfymdoftande, skugglika dikter om speglar och tunga draperier, om parker i månljus och om ett slags skräck för det oändliga universum och för de grymma stjärnorna som genomlyser allt.

Bertil Malmberg på stadshotellet i Sigtuna,
troligen 1953.

Under tio år kom Malmberg att leva i Tyskland - jag tror att han levde ett ganska hårt liv; mycket sprit och droger. Vistelsen slutade med katastrof - Malmberg skickades hem med delirium och hamnade på Konradsberg i Stockholm, ett av dåtidens mest kända sinnessjukhus. Sedan levde han i Sverige lite som en outsider, en dandy bland proletärförfattarna, en kostymfigur, en centraleuropeisk profil i det svenska folkhemmet - ensam om sin sirliga retorik och sina antika metaforer.

När jag meddelade mina lärare och kurskamrater att jag hade för avsikt att skriva om Malmberg blev de upprörda och avrådde mig. Han hade ju varit "nazist" - bortsett från att han dessutom var konstig på många andra sätt. Detta gjorde mig förstås bara ännu mera nyfiken.

Mannen med den absurda mustaschen:
Adolf Hitler - en demagog i talarstolen. Tyvärr.

Så här i efterhand kan jag försäkra att Malmberg inte var nazist - långt därifrån. Däremot var han ganska världsfrånvänd och ytterligt opraktisk. Han gjorde bara det han var bäst på: skriva dikter och essäer. Något annat kunde han inte och politik förstod han sig inte på. Han lär ha sagt att Hitler var en stilig man som var fantastisk på att hålla tal. Det är naturligtvis dumt att yttra sig så - iallafall så här med facit i handen. (Och det hade självklart inte behövt gå så illa om Hitler varit sämre på att hålla tal...) Men det gör inte Malmberg till nazist. Bara till blåögd. Får man vara det?

Jag läste att man kritiserat Sylvia Vrethammar för att hon sjöng Y Viva Espana i programmet Så mycket bättre. Och att hon fortfarande inte kunde förstå hur detta kunnat uppfattas som en hyllning till Francos fascistiska diktatur. Det gör inte Vrethammar till fascist. Bara till blåögd. Får man vara det?

Michael Jackson - världens mest kände person,
men troligen politiskt blåögd.

Jag vet inte. Kanske får man inte vara så blåögd om man är en offentlig person vars uttalanden kan få stor slagkraft. Då måste man veta bättre. Det kanske var tur att inga journalister någonsin frågade Michael Jackson efter hans politiska hemvist eller efter hans åsikt i abortfrågan eller vad han tyckte om Gulfkriget. Undrar vad han skulle svarat... Men denna blåögdhet gör honom väl inte till en sämre artist? Eller gör den det?

Post Scriptum: tittade nyss på Nobelbanketten på TV. Ekonomipristagaren sa följande: "Framgång kommer av att man gör det man är bra på. Och låter bli att göra det man inte är bra på." Jag håller med!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner