Coach eller krigare? Det är frågan

Kärt barn har många namn... Vägledare, mentor, coach, ledsagare, samtalspedagog, livspedagog, livsstilscoach, livscoach... Det ena mera pretentiöst och storvulet än det andra. Egentligen - vem skulle våga kalla sig för "livscoach"? Jag skulle aldrig våga ta emot klienter som förväntade sig sådana gudaliknande insatser. Och man kan ju fundera över vad det är för nivå på arvodet... I opera- och teatervärlden finns det ett begrepp som kallas "Deus ex machina". Det innebär att när dramat nått sin höjdpunkt, krisen är som allra värst och de inblandade benägna att ta till drastiska åtgärder - då öppnar sig plötsligt himlen/taket och en gud kommer ner i sin vagn (charen) och ställer allt till rätta. Guden "fixar biffen" alltså. Är det detta som menas med livscoach? Jag befarar att det är många som faktiskt tror det.

Zeus fixar biffen.

                                                      
Idag hörde jag berättas att vi skattebetalare fått punga ut med över tre miljarder för att de av Arbetsförmedlingen inhyrda coacherna ska få arbetslösa tillbaka till arbetsmarknaden - få upp dem "på banan" igen. "Back on track". Frågan var: har insatserna visat sig vara effektiva? Har de som hamnat ute i kylan fått komma in i värmen igen - med hjälp av coacherna? Svaret var nej. Insatserna har tydligen varit katastrofalt ineffektiva. En arbetslös person intervjuas. Hon berättar att man hos coachen samlas varje måndag i en liten grupp. Man arbetar med sina CV:n och sedan så får man titta på film - tillsammans. Samtidigt som alla vet att det är tur, slump och kontakter som avgör om du har någon chans till comeback eller inte. Matchning kallas det också.

För flera år sedan gick jag till en yogalärare för att få lära mig ett yogaprogram för bättre sömn. Jag kände mig stressad av hur jag skulle få ihop livet med jobb, studier, små barn som skulle lämnas och hämtas och av sjuka föräldrar. Det var svårt att koppla av. För dyra pengar köpte jag ett skräddarsytt sömn-yoga-program, som fungerade fantastiskt bra. Men en gång när jag var hos yogaterapeuten, tände hon många ljus i rummet, tog mig i armen och frågade om jag inte tyckte att jag behövde en så kallad livscoaching - hon hade nämligen precis blivit anlitad av Arbetsförmedlingen som just Livscoach. Jag tackade nej, för på den tiden var jag inte arbetslös. "Men tänk på din framtid", sa hon. "För att komma framåt, måste du skåda in i ditt innersta, lära känna dig själv och din själs energi. Gör du inte det, kommer du att fastna."

Visst är det bra att skåda in i sitt innersta - gärna assisterad av någon klok och insiktsfull medmänniska - men det är en lång process som kan ta åratal i anspråk. Och den processen har inget att göra med hur man skaffar sig ett jobb - snarare hur man i bästa fall kan utvecklas till en mogen och harmonisk person.

Allvarligt talat förefaller det mera matnyttigt i det rådande klimatet att istället stänga till om själens djup, vässa armbågarna, förtjocka huden, tejpa över akilleshälen, sätta på sig skygglapparna och ta till vapen.

Napoleon - absolut något för Arbetsförmedlingen.
Pekar med hela handen.

                                                        
Ett förslag: byt ut idrottsmetaforerna mot militära bilder istället: ut med coacherna och in med generaler, kaptener och krigsstrateger.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner