Säljakt och hjortronparfait

Jag undrar varför vi svenskar har så svårt att hitta den rätta glöden när vi ska fira vår nationaldag? Var ligger problemet? Skäms vi? Tycker vi att det är pinsamt? Jag tror det - men varför?

Flammar inte så stolt.
Vari ligger problemet?

Jag växte upp med en barnsköterska. Hon kallades Tante Nanna och kom från Norge. Hon hade kommit till Sverige vintern 1940, mitt under brinnande krig, och var oerhört patriotisk. Norge var bäst. Alltid bäst. Om någon så mycket som viskade något kritiskt om ideal-landet i väster, blev hon fullständigt vansinnig. Diskussioner om säljakt, skidåkning, kungahus och andra världskriget kunde locka fram vilddjuret hos Tante Nanna och då var det bara att retirera.

Den norska säljakten - ett inflammerat ämne.

Det fanns en baksida av denna patriotism: en onyanserad fanatism. Alla tyskar var nazister. Alla - eller nästan alla - svenskar var fega medlöpare. Den norske tonsättaren Edvard Grieg var den främste - alla kategorier, alltid. Och Björnstierne Björnson vida bättre än Shakespeare och Catullus och Strindberg tillsammans. Man fick vakta sina ord.

Vajar stolt i vinden.

Men en dag varje år var det fest. Syttende maj. Nationaldagen. Resa hem till Norge kunde hon ju inte, eftersom hon arbetade. Men på Skansen firades denna dag med stor pompa och ståt och jag fick följa med. Jag kläddes i mörkblå kappa, basker med blå-vit-röda band och en bandrosett på kragen, utrustades med en liten flagga och fick marschera i barntåget. "Ja, vi elsker dette landet, som det stiger frem", sjöng vi och viftade med våra flaggor. Sedan var det tal och körsång och så fick jag åka det lilla Skansen-tåget. Och sist - och allra härligast på hela dagen - kom den goda nationaldagslunchen på Solliden. Förrätt, varmrätt och efterrätt. Jag njöt och Tante Nanna strålade av stolthet och lycka.

Hjortronparfait är lyckan!

En gång minns jag särskilt väl, för det var en väldigt snygg kypare som stötte lite försiktigt på Tante Nanna. Och maten; nationaldagsmeny... Förrätten minns jag inte, men varmrätten var grillad entrecôte med pommes frites och efterrätten var hjortronparfait - det allra bästa jag visste. Jag var lycklig och vi skålade energiskt för Norge. Vad jag inte visste då, var att Tante Nanna satsade alla sina sina surt förvärvade pengar - verkligen alla! - på att få bjuda mig på nationaldagslunchen på Solliden. Denna stund av lycka och salighet kostade henne nästan en månadslön - något som en liten flicka på fem år naturligtvis inte kan förstå. Men när jag många år senare insåg detta faktum, blev jag gråtfärdig av vördnad. Nationaldagsluncherna fortsatte i över trettio år. De var Tante Nannas stolthet och hennes sätt att hylla sitt fädernesland.

Sverige har också höga fjäll
- här Kebnekaise.

Långt senare frågade jag henne varför hon trodde att vi svenskar inte är så bra på att vara stolta. För vi har ju också ett vackert land, precis som Norge. Tante Nanna fnös. För det första, sa hon, har ni inte alls ett lika vackert land. Har ni lika djupa fjordar och höga fjäll, kanske?? För det andra har ni mycket klenare och sämre idrottsmän. De orkar ju ingenting, minsann, bortskämda som de är!! Och för det tredje - och allra viktigast - ni var fega under kriget. Släppte igenom tyska trupptransporter på era järnvägar. Det hade norrmännera aldrig gjort. Aldrig i livet. Vi kämpade, vi! Sa Tante Nanna.

Kanske hade hon rätt. Kanske handlar det om att man ska ha upplevt att ens fosterland varit i fara, att friheten och självständigheten varit hotad - på allvar. Och kanske handlar det om att minnas kampen för frihet - tillsammans. För det är nog ur kampen som stoltheten växer.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner