| Glad midsommar! |
Nu har jag snart bloggat i två år! Och det är fortfarande precis lika roligt och spännande som i början! Jag vill aldrig sluta.
Vad är det som är så roligt och spännande? Jo, att få skriva om precis vad man vill, precis just det som man tycker är allra viktigast att analysera just nu. Och att dessutom veta att det finns människor därute som faktiskt läser det man skriver - det är oerhört häftigt. Ibland känns det nästan lite läskigt. Tänk om man skulle råka trampa på några tår, reta någon eller göra någon ledsen?
Att tvinga sig att formulera sina ofta både röriga och ostrukturerade tankar - det är en utmaning som i mycket påminner om muskelträning. Ju mera man lyfter, desto starkare blir man - ju mera man skriver, desto klarare blir tanken. Det är en ledstjärna jag har, att försöka uttrycka komplicerade saker på ett lättfattligt sätt. För - varför ska man krångla till det?
| Ett prästkrage till. |
Fast just idag har jag inte så mycket tankar i huvudet. Det enda jag förmår i all matlagning, är att bjuda mina läsare på vacker sommarmusik. Kanske inte musik som får tankarna att gå till ljusa björkar och solglitter i sjön, utan mera till regnvåt asfalt och det där vemodet som kan drabba en sommarnatt i staden. Det är stor skillnad på sommar i naturen och sommar i stan. Jag menar inte att det ena skulle vara sämre än det andra - men den sommartomma storstaden har en doft som skapar stort vemod - iallafall hos mig. Kanske är det en doft av ensamhet? Kanske är det den där hisnande känslan av hur liten och utsatt en människa egentligen är.
| Och ytterligare en. |
Här kommer min sommarnattsfavvis - alla kategorier: Miles Davis i George Gershwins Summertime (arrangerad av den fantastiske jazzmusikern Gil Evans).
Glad Midsommar!
(PS En skildring av sommarstaden som bitvis är smärtsamt vacker, är Kay Pollaks film Barnens ö.)
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar