Det måste vara grå-skalor

Jag kan inte släppa ämnet hur det är att skriva en bok om en annan människa - en biografi. Förra inlägget - Är det svårt att skriva en bok? - handlade om Carl-Henning Wijkmarks förhållande till sitt objekt i den halvdokumentära romanen Jägarna på Karinhall: nazipampen Hermann Göring. Nu hade ju inte Wijkmark föresatt sig att skriva en historiskt korrrekt biografi, utan en fiktion där han ganska fritt tolkar verkligheten. Men en sak är ovanlig: att författaren så uppenbart hatar och avskyr sitt objekt. Förhållandet brukar vara det motsatta: att biografiförfattaren nära på dyrkar sitt objekt och inte kan/inte vill se de mörkare sidorna i huvudpersonens utrustning.

Hermann Göring
- bara fet, korkad och pervers?

I Jägarna på Karinhall skildras inte en enda positiv egenskap hos huvudpersonen Göring. Han är fet, han är dum, han är pretentiös, han är lögnaktig och falsk. Dessutom är han inställsam, småpervers och sexfixerad - men ändå impotent. Att till fullo tillgodose andra pampars sexualsadistiska behov har han satt en ära i, hur många offer det än blir. Inget tycks mänskligt hos denne man - för såvitt inte alla människor innerst inne är sadistiska översittare. Och det tror jag inte.

Mussolinis utrikesminister och svärson Galeazzo Ciano
- en monstruös sexualsadist som spelar en stor roll i Jägarna på Karinhall. 

Just detta helgjutet negativa förhållningssätt, gör att boken blir allt tråkigare och till slut ointressant. För det försiggår inte någon enda antydan till inre kamp hos Göring. Han tvekar aldrig av andra skäl än renaste feghet. Inte heller drabbas han av några som helst samvetsbetänkligheter - någonsin. Men nog måste väl Göring ändå haft någon positiv egenskap? Något slags rudimentärt samvete? Hur hade han annars kommit så långt i sin nazistiska karriär? Troligen var han lite imponerande i all sin feta monumentalitet, klädd i bländvita uniformer och rikligen medaljdekorerad? Kanske hade han ett intagande leende och en charm som tog både kvinnor och män med storm? Något som gjorde honom desto farligare. För vem bryr sig om en pretentiös och impotent tjockis med svagt intellekt??

Vem bryr sig om en pretentiös,
drogberoende bluff med svagt intellekt?

Motsatsen finns också. Här kommer ett näraliggande exempel. Min pappa musikprofessorn älskade tonsättaren Wilhelm Stenhammar. Så mycket älskade han honom, att han skrev tre tjocka böcker om honom - Wilhelm Stenhammar och hans tid Del I, Del II och Del III. Många sidor och mycket text, men inte på en enda sida finns en skugga över denne man - alltid lika etisk, kämpande och alltigenom sympatisk. Är detta verkligen möjligt? Självklart inte. Och det visste min pappa. Bland annat visste han att den etiske Stenhammar upplevde en stormande förälskelse i en sångerska, trots att han sedan länge var gift och far till flera barn. Denna omvälvande kärleksupplevelse fick också ett eko i Stenhammars verk.

Wilhelm Stenhammar.

Men - detta ville min pappa inte fördjupa sig i. Han nämner det bara i förbigående, i mycket korta ordalag. Jag förstår att han inte ville att objektet för hans biografi skulle ha en enda fläck, en enda skugga. Men hur roligt är det att läsa om en genomgjutet god, närapå perfekt person? Alltid lika etisk, alltid lika godhjärtad och sympatisk. Det blir i längden tråkigt och tröttande. Läsaren kommer att längta efter den där dynamiken som uppstår när ljust och mörkt står mot varandra, när den så mänskliga kampen mellan gott och ont kommer i dagen.

Kvällens slutsats: en skildring utan relief är inte rolig. Vare sig det är bara mörkt eller bara ljust, bara svart eller bara vitt. Det måste vara grå-skalor.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner