Natur mot kultur

Sjung om studentens lyckliga dag...

Båda mina döttrar har slutat sina skolor. Storasyster tog studenten förra veckan och Lillasyster gick ut åttan idag. Flickorna är ganska lika på utsidan: långa, smala och blonda med mycket hår. Men på insidan är de väldigt olika. Storasyster är en typisk humanist - gillar språk och retorik och älskar att debattera politik och kniviga filosofiska spörsmål. Intresset för matematik och fysik är däremot mikroskopiskt - och talangen därefter.

Storasysters favoriter.

Lillasyster är naturvetare - tycker det är flummigt med filosofi och retorik och älskar matematiska tankenötter och kemiska processer.

Lillasysters favoriter.

Visst är det roligt med olikheter! Det blir en oerhörd dynamik mellan dessa företrädare för så olika discipliner. Men... det är inte bara kul. För så här är det: Storasyster, som först gick en språkinriktning i högstadiet och sedan humanistisk linje med latin och retorik på gymnasiet, har drabbats av två saker - omotiverade klasskamrater som valt språklinjen bara för att undvika matematik, och överlag mindre motiverade lärare. Lillasyster däremot, som nu går i s.k. matte-no-klass, har studiemotiverade klasskamrater och det absoluta toppskiktet bland skolans lärare. Eleverna i matte-no-klassen får ofta veta att de är bra och att skolan satsar på dem. Det fick aldrig eleverna i språkklassen höra...

Avslutningstårta.

Diskussionens vågor går höga vid avslutningstårtan. Storasyster dundrar över sina omotiverade lärare och dåliga scheman. Lillasyster, som gillar att gå till botten med saker och ting, börjar googla på en jämförelse mellan medelbetygen i naturvetenskapliga klasser och språkklasser. Det visar sig då att medelbetygen hos naturvetarna är oerhört mycket högre än hos humanisterna. Varför är det så? Är vi humanister dummare? Är de flesta som väljer humaniora bara ute efter att slippa matten och ta en "enklare väg"? Har humaniora blivit ett negativt val; man väljer det inte för att man är intresserad, utan för att slippa något annat?

Är det detta humanisterna vill slippa?

Den tanke jag får efter tredje muggen kaffe är skrämmande. Den förklarar allt, men är så hemsk att man inte vill tänka den till slut. Jag testar den på döttrarna - och de nickar instämmande, båda två. Tyvärr. Vad var det för tanke?

Jo, det handlar om vårt teknikaliserade samhälle och det handlar om framtidstro. Humanioran (och humanisterna) har ingen framtid - det vet ju "alla", även om de inte vill säga det högt. Humanister behövs inte på arbetsmarknaden, de är inte nyttiga, inte produktiva. Därför satsas det inte lika mycket på dem. De bästa pedagogerna med de största resurserna, den starkaste motivationen och den mest smittande arbetsglädjen placeras i naturvetarklasserna. Humanisterna får nöja sig med de lite mindre resurserna, den svagare motivationen och den bristande arbetsglädjen.

För det är inte kul att ödsla krut på en förlustbransch. Eller??

En fundering bara: hur skulle ett samhälle utan humanister se ut? Skulle det finnas böcker att läsa, musik att lyssna på? Konst att titta på? En levande filosofisk diskussion? En genomtänkt human-etik? Jag tror inte det. Och det är ett farligt samhälle.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner