| Sväng inte vänster!! |
Jag tror inte att frågorna egentligen går att besvara. Som allt annat i våra liv, är det ju individuellt. Men man kan formulera vissa tankar kring lycka och framgång som kanske kan ha en viss generell relevans. Här kommer några exempel:
1. Satsar man för mycket på att skapa sig framgång, missar man att vårda sitt privatliv - och då hinner man inte bli lycklig.
2. Förlorar man alla chanser till framgång, men sköter sitt privatliv - då blir man heller inte lycklig, då blir man omkörd, sidesteppad och bortglömd.
3. Offrar man för mycket för att uppnå framgång, då blir man oförmögen både att skapa och uppleva lycka. Och så blir man arg på dem som inte offrat lika mycket - men ändå uppnår framgång.
| Mozart och Salieri - det ultimata exemplet på alternativ 3. (Här Tom Hulce och F. Murray Abraham i Milos Formans Amadeus.) |
Och förresten: vad är lycka egentligen? För den ene kan lyckan vara en ny TV, för den andre en besvarad kärlek, för den tredje att få slippa känna smärta, för den fjärde att bli rik och berömd. Och för den femte kan det vara att känna hur berättelsen man just skriver liksom växer fram av sig själv.
Alla dessa frågor väcktes hos mig när jag sent häromkvällen tittade på ett TV-program som handlade om obduktionen av Michael Jackson. Han anses vara världshistoriens hittills mest framgångsrika artist och musiker. (Mozart då? undrar jag, aningen förvånat.) Han var/är sanslöst berömd - alla vet vem han är. Alla. Alla eskimåer på Grönland och alla indianer i Amazonas. Och säkert varenda kines. Precis alla i hela vår värld. Ett större mått av framgång går inte att uppnå. Men var han lycklig?
| Michael Jackson. |
Att Michael Jackson knappast kunde anses som lycklig, har nog de flesta misstänkt. Men att det var så illa - det var chockerande att uppleva. För vid en obduktion kommer allt i dagen. Där går inget att dölja - den tysta kroppen ljuger aldrig. Och i Jacksons fall måste olyckan varit pyramidalt stor. En mängd sjukdomar tärde på hans kropp: artros, vitiligo, lupus och lungproblem samt en svår brännskada på huvudet som gjorde honom skallig och orsakade svåra smärtor. Därtill ett massivt beroende av läkemedel - både smärtstillande, lugnande, ångestdämpande och uppiggande. Pressen att göra comeback efter mer än ett decenniums tystnad, blev enorm. Att uppfylla allas förväntningar - att till slut "leverera" - skapade en sådan stress att det överhuvudtaget inte gick att sova. Sömnmedel i enorma doser till natten var inte tillräckligt för att dämpa oron. Till slut fick man tillgripa narkosmedel.
Att husläkaren dömdes till fängelse för att han givit sin patient för mycket narkosmedel, finner jag orättvist. Enträgna och förtvivlade böner om att äntligen få slumra en stund, måste ha varit svåra att stå emot. Självklart var det en olycka. Men den största olyckan måste ändå ha varit denna enorma skräck att inte räcka till, att försvara sin plats däruppe på toppen av framgångsberget. Skräcken för att bli ingen - när man offrat så mycket.
Här kommer inte musik av Michael Jackson, utan av Mozart. Lacrimosa-satsen ur Requiem. (Karl Böhm dirigerar Wienoperans kör och orkester) Lacrimosa betyder ungefär "full av tårar". Och nog finns det anledning att begråta denna framgångssaga med ett så tragiskt slut.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar