Nobelpriset och den röda tråden

Alice Munro - dålig på att "knyta ihop säcken"?

Min yngsta dotter är upprörd. Hon har läst en novell av Alice Munro - 2013 års nobelpristagare i litteratur. "Var är den röda tråden??" frågar hon ilsket och ber mig att också läsa novellen. Jag läser novellen och letar efter den röda tråden. Och kan nog ärligt säga att jag inte heller kan hitta den. Jag frågar henne varför det måste finnas en röd tråd. Jo, säger hon, i skolan säger svenska-läraren att man alltid måste ha en röd tråd när man skriver en berättelse. En röd tråd som går genom hela texten. Och på slutet - säger läraren - måste man "knyta ihop säcken". Lillasyster morrar att den där Alice Munro har ju varken röd tråd eller någon säck att knyta ihop. Hur kunde hon få Nobelpriset då?? Själv fick hon minsann dåligt betyg på en berättelse av just de orsakerna.

Den röda tråden.

Frågan är intressant, tycker jag. Så jag säger så här: moderna författare har ofta frigjort sig från sådana där regler om säckar och röda trådar. Istället vill de skildra ett slags tankeflöde eller ett utsnitt ur verkligheten sådan som de upplever den - och då kanske det inte blir bra med trådar och säckar. Det kanske blir för konstruerat då.

Inget Nobelpris här.

Som en deckare till exempel. Där är det minst en röd tråd och en säck som snörps ihop alldeles på sista sidan. Och hur kul är det!? frågar jag retoriskt. Lillasyster ser skeptisk ut och tänker en stund. Och så frågar hon: "Är det finare att skriva så man inte förstår vad det handlar om, än att skriva enkelt och lättläst?"

Är det så? Anses det "finare" att skriva krångligt än att skriva "enkelt"? Tyvärr tror jag att svaret måste bli JA. Texter ska gärna vara lite svårforcerade och tröglästa för att anses som djupa och intelligenta. Det är en allmänt utbredd fördom, att djupa och komplicerade tankar också måste uttryckas på ett svårt sätt. Att formulera det svåra på ett enkelt och lättfattligt sätt, anses inte riktigt lika fint. Inte ens riktigt rumsrent i vissa kretsar.

Peter Handke - gillar tättryckt.

Men tänk, så extra fint det vore om en författare kunde uttrycka det riktigt djupa och svåra på ett sätt så att många kunde förstå. Så att många fler människor kunde få uppleva det där djupa, häftiga och svindlande. Det vore värt ett Nobelpris.

Nu ska jag knyta ihop säcken för ikväll och berätta vad jag själv tyckte om Alice Munros novell. Den är inte svårläst, men berättarspråket ligger så nära de ständiga associationerna som flödar i det inre tankelivet, att texten ändå blir snårig. Den röda tråden klipps av i små röda snuttar som strös ut över sidorna. Svenska-läraren skulle absolut inte sätta något A iallafall...

Kanske inte A i svenska, men ändå.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner