När lyckodrömmen blir en mardröm

Den magnetiska storstaden.

Allas önskan är väl att få leva sin dröm och få sina allra mest högtflygande förhoppningar infriade. Eftersom jag har två tonårsdöttrar, varav en nyss tagit studenten, möter jag många av deras kompisar som gärna berättar om sina framtidsplaner. Flera av dem verkar ha samma dröm om det lyckliga livet: en våning, högt uppe i ett hus på Manhattan i New York, ett fritt och inspirerande jobb som fotomodell eller designer - eller varför inte freelance-skribent i något fashionabelt modemagasin - ett stort umgänge, mycket uteliv, nattliga promenader och romantiska kärleksupplevelser.

New York romance.

När jag lyssnar till alla dessa flickors framtidsplaner, tycker jag mig känna igen den där drömmen. Visst påminner den väldigt mycket om det liv som de fyra väninnorna i Sex and the City lever? Trendkolumnisten Carrie, PR-kvinnan Samantha, juristen Miranda och gallerivärdinnan Charlotte. De lever sina liv i det förföriska ljuset av neon och blänket av våt asfalt i den gigantiska storstaden som aldrig sover. Skylinen är deras enda horisont och kärleken deras enda mål. Det är så vackert att hjärtat slår fort och man bländas och längtar. Tänk att leva så! Så romantiskt! Så levande och så spännande och så fullt av känslor!

De fyra vännerna som lever det ljuva livet:
Carrie, Charlotte, Samantha och Miranda.

Men det är inte lätt att leva sin dröm. Den vackra drömmen kan förbytas i sin motsats och bli en mardröm, utan slut. Man måste vara uppdaterad, "med på tåget", socialt kompetent och - kanske allra viktigast - ung och vacker. När man lever sin dröm och skapar sin egen plattform, måste man vara kreativ och hitta nya vägar när de gamla inte längre leder någon vart. Att fastna i en återvändsgränd går inte. Att åldras går inte. Inte heller att bli bortglömd. Tappar man greppet för ett ögonblick - då faller man, obönhörligt och hårt.

Agneta Eckemyr på sin New York-balkong.

Fallet mot glömska och mardröm skildrades i gårdagens K-Special med titeln Penthouse North. Fotomodellen och modedesignern Agneta Eckemyr - på 70-talet en firad kändis som flyttade till New York - levde ett glamouröst liv i händelsernas centrum. Fester, många vänner, ett liv i jetset-ljuset. Nu har åren gått. Agneta bor kvar i sin stora lägenhet som hon inte längre har råd med. Hon hyr ut några rum, försöker sälja gamla kläder. Allt mer tyngd av dålig ekonomi och vacklande hälsa, vandrar hon runt bland sina minnen och letar efter borttappade nycklar och mobiltelefoner. Förvirrad glömmer hon att äta, glömmer att diska. Hennes vänner gör allt för att skydda och hjälpa, men till slut går det inte längre. Hon måste resa hem till Sverige där det sociala skyddsnätet inte är riktigt lika grovmaskigt som i USA. I slutscenen tar hon farväl till sin tömda lägenhet - farväl till drömlivet. Hennes ögon lyser av rädsla. Vad väntar henne? I filmens eftertexter framkommer det att den tilltagande förvirringen berodde på alzheimers sjukdom och att hon nu lever ett tillbakadraget liv på ett äldreboende i Stockholm.

Alzheimerdrabbad - men med en stor förmåga att uttrycka den utsatta, rädda lilla människans känslor. Hon beskriver sin situation med ord som ligger tätt, tätt mot upplevelsen. Inga ord som förskönar, fördunklar eller gömmer undan. Hon som levat i drömmen kan som få beskriva sanningen.

Här kommer en sång till Agneta Eckemyr. Jag tyckte inte om den sången när jag hörde den första gången, men jag har ändrat mig. För den ligger också tätt, tätt mot upplevelsen av litenhet, utsatthet och längtan efter tröst och hjälp. Susanne Alfvengren sjunger Du är älskad där du går.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner