Verklighetstroget polisarbete. |
För ett par år sedan läste jag att något undersökningsinstitut frågat svenska poliser, vilka polisfilmer de tyckte var realistiska skildringar av deras vardag. Svaret blev att det var varken Beck eller Wallander och ännu mindre någon annan snygg och öververbal deckarhjälte. Dessa var bara skrattretande orealistiska i sin orimlighet: snabba svar från laboratorier, häftiga datorer, snygga kolleger, lyxiga miljöer och spännande privatliv. Nej, det bästa polisfilmen "all times" ansåg man vara just Mannen på taket. (Den allra första filmatiseringen av Beck, byggd på Sjöwall-Wahlöös roman Den vedervärdige mannen från Säffle)
Carl-Gustaf Lindstedt som den förste Martin Beck. |
Vissa filmer går tiden ifrån. Man minns dem som fascinerande och spännande, men när man ser dem igen, kan man inte förstå sin tidigare entusiasm. Plötsligt skorrar tonfallen falskt och gesterna ter sig överdrivna och teatrala. Men inte så i Mannen på taket. Här är varje tonfall, varje ögonkast, varje gest - varje interiör, varje ljudeffekt så äkta att man tror sig uppleva ett utsnitt ur verkligheten. Man sitter som ett tänt ljus i soffan. Man vill inte missa en enda replik: få ord, men nästan till bristningsgränsen laddade med den undermening som skapas av den talandes omedvetenhet. Det är stort.
(Vilken är den andra av Sveriges bästa polisfilmer? Jo, Lasermannen förstås. I regi av Michael Marcimain.)
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar