Är det svårt att skriva en bok?

August Strindberg vid sitt skrivbord.

Är det svårt att skriva en bok? Ja, det är det! Eftersom jag var redaktör i många år, har jag ofta hört människor säga att "Det ska jag skriva en bok om!"  Det låter så lätt och så roligt - så kreativt liksom. Och snart kan man kalla sig författare. Och kanske bli känd... Men, vad för slags bok ska det vara? Ska det vara fiktion - en påhittad historia - eller ska det vara en biografi över någon? Eller ska det vara en monografi över någon speciell företeelse, t.ex. skulpturerna i Peterskyrkan eller Schönbergs tolvtonsteknik? Eller ska det vara en biografi över en själv - en självbiografi? Förresten, när ska man egentligen skriva sin självbiografi? Carolina Gynning skrev sin, Ego Girl, redan i 30-årsåldern. Blir det flera delar då? Eller har hon redan tyckt sig vara färdig med livsgåtorna?

Ego Girl - del I?

Men - vad man än tänker skriva om, är det två saker som man under inga omständigheter får missa (iallafall enligt mig): man måste ha något att säga som man tror kan intressera någon annan och man måste ha klart för sig vilket förhållningssätt man ska ha till sitt ämne. De två sakerna kommer man aldrig undan. Har man inte en berättelse som faktiskt kräver att få bli berättad - då ska man nog ge upp ambitionen att skriva den där boken.

Möjligen en onödig bok:
en bildbiografi om Hollywoodfrun
Maria Montazami.

Om man väljer att porträttera någon/skriva en biografisk skildring - ska man vara beundrande? Eller ska man vara kritisk? Ska man försöka förhålla sig objektiv eller ska man våga sig på att lägga till och dra ifrån lite som man själv vill, för att spetsa till och förstärka? Detta är inga enkla ställningtstaganden. Och när man väl fattat beslutet, då ska man sätta igång med skrivandet. Sammanfoga alla de lösa lapparna man samlat på sig till en hållbar story - en som håller läsaren i ett järngrepp från början till slut. Helst. Är detta lätt? Nej, det är det inte. Det är jättesvårt! Jag fick många gånger uppleva att det länge planerade skrivarprojektet lades ned, något som orsakade mycket sorg eftersom det ofta handlade om en havererad livsdröm. Men en bok som ingen orkar läsa, är inte lyckobringande för någon - minst av allt för författaren själv.

Hermann Göring.

Jag har ett bra exempel: Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall. Boken utspelas under loppet av ett par dygn och handlar om en bacchanalisk fest i anslutning till sommarolympiaden i Berlin 1936. Festens värd heter Hermann Göring. Jag vet att boken är berömd. Recensenterna applåderade unisont när boken kom. Men - är boken verkligen så bra? Ärligt talat tycker jag inte det - trots all noggrann research, trots alla chockerande detaljer om de ledande nazi-pamparnas absurt överdådiga livsstil och dunkla tankevärld. Varför är boken inte bra? Jo, för att porträttet av huvudpersonen Hermann Göring är så ensidigt. Det känns som att Wijkmark egentligen inte haft någon historia att berätta. Det känns som att han bara velat ge luft åt sin avsky över denne fete maktgalning. Personporträttet av Göring saknar helt nyanser - han skildras som genomgjutet osympatisk: pretentiös. korkad, avtrubbad, pervers och fåfäng. En stor fet jättebluff helt enkelt - varken mer eller mindre. Författaren hatar sitt objekt. Konstigt nog missar boken sitt mål just på grund av detta karikerade hatporträtt.

Det hade varit så mycket otäckare, så mycket mer skakande om den fete Göring tilldelats några positiva egenskaper också. Han var ju trots allt en människa - precis som alla vi andra. Och det är just i den insikten som den verkliga skräcken ligger - att vi alla kan vara kapabla till illdåd.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner