Jag kan inte förstå frågan. Är det inte just precis det man kan?! När musiken är det enda känslospråk man äger? Det är när musiken blir ett sätt att kommunicera sitt innersta - kanske det enda sättet - som det där avgrundsdjupa mästerskapet visar sig.
| Jascha Heifetz (1901-87) |
En glad och social person med många vänner, ett lyckligt familjeliv och ett balanserat och inte alltför överhettat känsloliv, kan förmodligen inte frambringa den nödvändiga glöden. Det kan däremot en människa som inte har någon annan utväg att uttrycka sig. Hettan blir övermäktig om den inte finner en väg ut.
Jascha Heifetz försökte finna den där privata lyckan - men det gick inte. Han gifte sig två gånger och skaffade barn - tre stycken. Men äktenskapen höll inte och barnen försvann ur hans liv, så fjärran att han gjorde dem arvlösa. Troligen inte av vrede utan av något slags glömska och ointresse. Heifetz lär ha beklagat att han utsatt andra människor för sina försök att skapa lycka. Hans enda möjlighet till lycka fanns i musiken - ingen annanstans.
| Miles Davis - en annan musiker med ett mycket liknande öde. |
En annan man i samma TV-program ställer frågan: "Var Heifetz lycklig eller olycklig?" Svaret blev att han troligen var varken eller. Inte lycklig i ordets vanliga bemärkelse iallafall. Kanske var det så, att det var bara i musiken och i sökandet efter perfektion, som han upplevde något slags lycka. Tomhet och vilsenhet i det privata livet. Närvaro och energi i skapandet av den fulländade tolkningen - något som han ständigt strävade efter. Är han att beklaga? Nej, jag tror inte det. Det är stort att följa sin stjärna, att sträva mot fulländning. Den lyckan är inte mindre än den privata - bara annorlunda.
Här kommer Jascha Heifetz - seismografiskt känsligt tolkande Claude Debussys La fille aux cheveux de lin (Flickan med det linblonda håret).
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Så fin musik du delar här Åsa! Kul att höra lite nytt :D
SvaraRaderaI och med celloliv söker jag ju otroligt mycket eftre grym musik (oftast cello) hittar mycket, men det bättre kommer ju bara fram då och då! ;)
Kram! // Hanna , www.celloliv.blogg.se
Hej Hanna!
SvaraRaderaMissade din kommentar!
Tack - vad kul att du gillar musiken! Blir jätteglad för det!! Jag tycker att det är så viktigt att den riktigt häftigt bra musiken får en chans att höras. Måste kolla efter riktigt grym cellomusik. Grymt bra är ju vissa stråkkvartetter där cellostämman kan vara superhäftig. Just nu kommer jag bara på den suveräna "Döden och flickan" av Schubert. Ingen kul titel förstås, men fantastisk musik.
Kram
Åsa