| Måste man ha varit där själv för att förstå? |
En gång sökte jag jobb på ett café för personer med missbruksproblem. Jag sökte jobbet för att jag hade terapeut-utbildning och för att jag kände att jag gärna ville hjälpa till och göra nytta. När jag pratade i telefonen med dem som drev caféet, verkade de först intresserade. Men så ställde de frågan om jag själv haft problem med alkohol eller droger. När jag svarade nej på frågan, upphörde intresset direkt. Hade man inte själv upplevt ett beroende, kunde man inte stötta andra som haft det, påstod de. Är det så? Samma sak inträffade när jag sökte ett jobb som stödperson på en jourtelefon för anorektiker. Även där krävde de att man skulle ha erfarenhet av egna ätstörningar.
| Måste man ha egen erfarenhet för att kunna känna empati? |
Måste psykoterapeuten eller psykiatern själv ha lidit av psykiska besvär för att förstå sin patient? Måste barnmorskan själv ha fött barn för att kunna bistå vid förlossningen? Måste läkaren som utför undersökningen själv ha upplevt den? Måste man själv vara drabbad för att kunna känna verklig empati?
Frågeställningen är komplicerad, så jag tror att svaret måste bli både ja och nej. Kanske beror det också på vilken typ av situation det handlar om. Ibland tror jag faktiskt att egna erfarenheter kan skapa en brist på distans som kanske till och med blir ett hinder för att kunna hjälpa på ett bra sätt.
| En del får vänta länge - väldigt länge... |
En arbetsförmedlare som bara går efter regelboken och inte förmår se den arbetssökandes vånda, borde tveklöst byta jobb. Egen erfarenhet av arbetslöshet och utanförskap borde vara en efterfrågad merit i arbetsförmedlarens CV. Bara känslan av att bli bemött med förståelse och respekt skulle göra den arbetssökande så mycket modigare och mera fylld av självförtroende - och därmed så mycket bättre rustad att ta sig upp på banan igen. Alltså: anställ arbetslösa på Arbetsförmedlingen. De vet vad klienterna snackar om - på riktigt.
Ett annat exempel: en grupp barn till missbrukande föräldrar som träffas för att prata om sina upplevelser och känslor. Vilken oerhörd lycka att få möta andra som upplevt samma sak - när man trott att man var ensam i hela världen om att städa upp efter mammas och/eller pappas fylle-stök.
| Att känna igen sig är guld värt. |
Kan man överhuvudtaget säga orden "jag förstår" om man inte upplevt själv? Jo, jag vill ändå tro det. Jag tror att man genom att lyssna - noga och länge, med öppna sinnen och utan förutfattade meningar - faktiskt kan förstå. Kanske inte helt och fullt, men ändå alldeles tillräckligt för att kunna ge stöd och tröst och upprättelse.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar