Mormorsresan till Imundbo

Renault 4 - mormors-resans bil.

En försommar när jag var 13 år, var min mamma och jag ute på en bilresa med min gamla mormor. Pappa, som inte hörde till mormors fan-club, fick stanna hemma. Mormor var klen och hjärtsjuk och ville återse sina släktgravar i Sundsvall innan det "blev för sent". (Mormor var en svartsynt person med högfrekvent kontakt med Liemannen.) Eftersom mormor närmade sig de nittio behövde hon vila ibland, så etapperna i den ganska obekväma bilen fick inte bli för långa. Alltså blev det några övernattningar på vägen mellan Stockholm och Sundsvall. Dessvärre var mormor en sparsam dam, så därför blev det inte - som jag hoppats på - hotell, utan vandrarhem. Något som högst väsentligt sänkte mitt goda humör.

Inte hotell...

En kväll kom vi till en liten ort i norra Uppland som heter Imundbo och där fanns det ett vandrarhem där vi skulle övernatta. Jag fick genast en stark känsla av motvilja och obehag. Små mörka stugor i ett skogsbryn. Höga, tjocka granar och mörkt... Timrade väggar, enkla sängar med hömadrasser. Ingen varmvattenkran, absolut ingen dusch, utan en balja som skulle fyllas på med kallt vatten från brunnen. Kris! Jag ville åka hem! Genast! Eller kanske ta in på något hotell i Uppsala?! Det var helt enkelt förfärligt. Jag bröt nästan ihop.

Ingen dusch!

Men - min mormor som varit så trött och så klen hela resan hittills, blev som förvandlad i ett enda slag. Ögon strålade, kinderna blev rosiga och rösten full av energi. Nu skulle det hämtas vatten och ved. Det skulle ställas i ordning. Hon puffade upp de gamla torra hömadrasserna, packade upp sina saker, tvättade sig i baljan, lyckligt gnolande. Jag fattade ingenting. Så glad och uppspelt hade jag aldrig sett mormor. När hon lagt sig på den gamla hömadrassen suckade hon förnöjt och snart snusade hon, en god lugn sömn. Men innan hon somnade, berättade hon hur den lilla timmerstugan påminde om hennes barndoms somrar. Och hur lycklig hon kände sig när dofterna av syrén och gammalt trä och gammal hömadrass nådde näsborrarna. Jag lyssnade förvånat, längtade till det där hotellet och tänkte att mormor nog var lite knasig ändå.

Liten timmerstuga.

Idag var maken och jag ute på cykeltur på Öland. Nära landborgskanten passerade vi en liten s.k. hembygdsstuga. Vi ställde cyklarna och klev in på innergården och kikade in genom de små fönstren. Hemmet var bevarat i ursprungligt skick. Här hade det bott folk ända fram till 1950-talets slut. Stampat jordgolv, öppen spiselhäll och utdragssoffa. Tvärs över den lilla gården - en stenlada för kon och hästen. Precis som på medeltiden. Det slog mig, så fruktansvärt fort tiden har gått - så svindlande mycket som hänt på dessa femtio år som passerat sedan huset blev tomt. IPads, TV, laptops, mobiler... Har vi glömt varifrån vi kommer? Har vi förlorat kontakten med våra rötter? Jag vet inte. Men jag tror att vi har det. Och jag tror att jag vet varför mormor blev så lycklig där på vandrarhemmet i Imundbo. Rötterna kändes plötsligt starka, tydliga och levande.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner