Borde kanske överväga att byta stil? |
Jag menar förstås Astrid Lindgren. Hennes skapelser Pippi, Emil, Ronja, Madicken, Lisabeth, Skorpan och Mio - alla de där små hjältefigurerna som så i grunden förvandlat vår syn på sagan som fenomen - har blivit heliga. De går inte att kritisera. Det väcker ont blod att ifrågasätta Pippi. Att öppet tycka att hon borde lugna ner sig, klä sig lite snyggare och acceptera vissa umgängesregler - det är lika farligt som att säga att man skiter i att sopsortera. Pippi har blivit en oantastlig del av vårt kulturarv numera. Samma sak gäller Ronja. Hennes barnsliga uppror mot de inskränkta rövar-reglerna har kommit att få nästan bibliska dimensioner. Och Emil i Lönneberga och hans ständiga vistelser i "snickerboa" har blivit en del av vår svenska historia. Knappast längre ens fiktiv.
Emil med familj runt matbordet. En svensk arketyp? (Björn Bergs geniala illustrationer.) |
Jag har vid många tillfällen försökt att slå ett slag för andra författare, som Maria Gripe och Elsa Beskow - men det tycks lönlöst. Det är alltid Astrid man väljer att läsa för barnen, på dagis, på fritis och i skolan. Maria och Elsa blir frånåkta på direkten. Hur kommer det sig?
Astrid Lindgren. |
Är det för att det hos Astrid nästan alltid är de små - barnen och pysslingarna - som äger modet, inte de vuxna? Tänk på Emils koleriske far, Ronjas bullrige, men mesige rövarpappa och Pippis frånvarande sjöfarar-pappa Efraim Långstrump. Hur mycket av trygghet, eftertanke och mognad utstrålar de egentligen? Och den hemska moraliserande Prussiluskan? Och de klantiga poliserna Kling och Klang? Astrid Lindgrens tilltro till vuxenvärlden tycks inte stor. De vuxna är egocentriska fegisar utan civilkurage. Det är barnen som står för modet och handlingskraften. Är det därför Astrid blivit så älskad? För att hon flyttat fokus från de stora till de små?
Pippis pappa Efraim - inte alls lika modig som sin dotter. (Beppe Wolgers). |
Eller är det för att hon har "förvanligat" sagans värld? Hjältarna är inte längre riddare och älvor, troll och häxor, utan vanliga barn, om än med märkvärdiga förmågor: den påhittige Emil, den normbrytande Pippi, den rättrådiga Madicken och den egensinniga Ronja. Miljön är ett slags gammal-Sverige, en värld och ett liv som snart ingen längre kan berätta om. Det är vackert. Det är nostalgiskt. Men det är kanske inte helt ofarligt med den lindgrenska idylliseringen. Till slut inträder en övermättnad. Kanske är det just på grund av denna "förvanligade" sagovärld som törsten efter magi, trollkarlar, vampyrer och varulvar blir så stark när sagokonsumenterna blivit lite äldre? Man söker det mörka, övernaturliga, monstruösa när man fått nog av små finurliga barn i röda stugor på landet. Man blir nästan lite blodtörstíg av all blomdoft i syrénbersåerna.
Efter Emil kommer Dracula... |
Jag är ganska säker på att Astrid Lindgrens ständiga illustratör Ilon Wikland har haft ett liknande inflytande. De små runda kerub-liknande barnen med uppnäsa, blont hår och stora, troskyldigt uppspärrade ögon har blivit något slags prototyp för sagans folk. Till slut blir längtan efter något helt annat - efter kontrast, efter relief - så stark att man söker sig till det aparta. Till death metal, skräck, zombie-fiction och vampyr-fantasy.
Barnen i Bullerbyn - i landet Idyllien. |
Har jag fel? Ska fundera och återkommer i frågan!
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Intressant tanke. Tack för ett läsvärt inlägg!
SvaraRadera