Demokrati - en fråga för 6-åringar?

I helgen skriver två kända kulturkvinnor i Dagens Nyheter att barnen borde ha rösträtt. Det är inte rätt, skriver de, att utesluta en så stor grupp från vår demokrati och göra dem maktlösa. De föreslår en ny rösträttsålder från sex år. Tanken att sexåringarna kanske inte riktigt förstår demokratins processer och politikens rävspel, har visserligen slagit dem - hävdar de - men de försvarar sig med att det är det inte alla vuxna som gör - heller.

På väg till röstlokalen?

Att sexåringarna skulle rösta på den som har finaste klänningen, ballaste frisyren eller roligaste skämten är ju ganska troligt. Sean Banan som statsminister? Eller varför inte Mojje som kulturminister? Och så klart Yohio som utbildningsminister! Och betänk möjligheten att mindre nogräknade föräldrar skulle passa på att muta sina telningar att lägga en röst på de egna favoriterna. "Rösta på NN, annars blir det inget fredagsmys..."

Blivande statsminister? Sean Banan.

Hur tänkte ni där, Susanne Osten, dramatiker, och Margareta Rönnberg, barnkulturforskare? Är det inte just det som är den stora faran för demokratin - att folk inte förstår vad det handlar om? Att de av okunskap frånhänder sig möjligheten att påverka, att utnyttja det fantastiska faktum att vi faktiskt lever i en demokrati? Men... man orkar inte ta reda på fakta. Man orkar inte gå till botten med varför saker händer. Man bryr sig inte, utan låter "proffsen" agera på barrikaderna och bestämmer sig på ganska oklara grunder för vem man ska ge sin röst. Jag moraliserar inte här, sätter mig inte på "höga hästar" för jag är sådan själv - och det är jag inte stolt över...

Proffsen agerar.

Gårdagens val till EU-parlamentet är ett paradexempel på detta. Man bryr sig inte på djupet om vad som händer därnere i Bryssel - utan väljer att rösta utifrån ganska dimmiga bevekelsegrunder. Det är i avsaknaden av kunskap och insikt, som fördomar och förutfattade meningar får fritt spelrum. Det är därför så många främlingsfientliga missnöjespartier fått ett sådant uppsving. Man ser inte att det politiska skeendet rör oss - det rör bara "de där andra".

Vad beror detta ointresse på? Jag tror att det är en språkfråga. Folk förstår inte vad politikerna säger. De rör sig på en verbal abstraktionsnivå som de flesta inte når upp till. Om det är avsiktligt eller inte, vet jag inte. Men det är farligt. Innan vi vet ordet av, har vi blivit omkörda, side-steppade och överkörda. Utan att vi ens märker det. Det är på det sättet som demokratin plötsligt kan förvandlas till något helt annat.

Något helt annat än demokrati...

Demokratin vilar på att folket förstår, deltar och tar ställning - fritt och efter noggrant eget övervägande. Inte överlåter deltagandet och tänkandet på något slags "proffsbroilers". Och att införa rösträtt för sexåringar, tror jag inte är boten på problemet. Boten ligger i att politikerna lär sig att uttrycka sig begripligt.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner