Lasses hotell

I lördagens DN står en stor intervju med den snart 70-årsjubilerande Lars Norén. Författarkollegan Kristian Petri ställer frågor som borrar på djupet i Noréns erfarenheter av liv och författarskap. Det handlar om en gärning som verkligen inte väjer för mörkret. Där finns tillgång till alla nyanser av svart. Och då menar jag i positiv bemärkelse. Att inte fly undan för smärta och skräck är viktigt - nödvändigt - om man vill kalla sig en mogen människa.

Lars Norén.

I intervjun berättar Lars Norén om sin ovanliga uppväxtmiljö - hans föräldrar drev det numera nedlagda järnvägshotellet i Genarp. Hotellet befolkades av människor ur alla samhällsskikt: bönder, handelsresanden, gamla ensamma damer, pensionerade lärare, bröllopsgäster och begravningsgäster. Barndomen var full av dessa många gånger tragiska existenser - några av dem året-runt-boende på det lilla hotellet. Den lille Lars iakttog och funderade.

Böda Hotell.

Jag har också alltid tyckt att hotellmiljön är djupt fascinerande. Det finns något som liknar livet självt i denna parentetiska tillvaro. Man är på väg, man stannar till, men vet inte hur länge. Kanske reser man vidare nästa dag - kanske inte. Kanske aldrig.

När jag växte upp brukade jag och mina föräldrar bo på pensionat på somrarna. De sista sju somrarna bodde vi på ett litet hotell på norra Öland, i närheten av den lilla orten Böda. Hotellet drevs av ett par. Två av gästerna bodde där året runt - sommar som vinter. Jag antar att de till och med firade jul där. Dessa två visade aldrig att de kände varandra, det var knappt att de hälsade. De hade sina fasta platser i matsalen - i varsitt hörn. Den ena gästen var en pensionerad lärare som kallades Percy. Den andra var en rysk äldre dam som påstods vara något slags grevinna. Ensamheten stod som en aura kring dem båda, där de satt i sina hörn vid varsitt litet bord. Jag minns att jag greps av en konstig svindel när jag föreställde mig deras ensamma jular, ensamma fördelsedagar, ensamma kvällar. Hur dog de? I tystnad, ensamma på sina rum?

Stenkullens hotell - som jag ofta kör förbi
på E4:an strax norr om Norrköping.

Lars Norén berättar i intervjun att hotellet blivit ett slags symbol för hans skapande och hans liv. Han vandrar i hotellets korridorer och bakom dörrarna i de små rummen finns alla de människor som betytt något. Levande som döda. Det är bara att öppna dörren och titta in. Där finns de. Alla. Föräldrarna - den älskade fadern som drack för mycket och som ville vara så perfekt. Modern som aldrig kunde lära sig att älska det lilla hotellet i den lilla staden. Vänner, diktare, lärare, kvinnor. Alla. Det är bara att öppna dörren och titta in och kanske samtala med dem.

Många dörrar i livets korridor.

Vilken vacker bild! Och en underbar sak för dem som minns och sörjer. Tänk på livets erfarenheter som ett hotell - en korridor med många dörrar. Några dörrar öppnar man gärna, några dörrar mindre gärna - och kanske vissa dörrar inte alls. Inte just nu iallafall.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner